Gårdar och Torp
Inventering av torp och gårdar
I samband med att Norra Solberga Hembygdsförening under ett tjugotal år samlade underlag för sockenboken “Norra Solberga, Bygd och folk” märktes ett 50-tal torp och backstugor upp med skyltar. Här redovisas dessa platser med kartor och historiebeskrivning. Vid kartorna finns även GPS-kordinater som underlättar sökningen efter läget för respektive torpstuga.
En förteckning över socknens stamhemman finns här också med kartor över hemmanens placering i socknen jämte en kort beskrivning av varje hemman. Hela beskrivningen med historik över hemmanen finns i boken “Norra Solberga Bygd och folk” som kan köpas från föreningen.
Boken innehåller cirka 850 namn på platser över hela socknen med beskrivningar och deras historia från ursprunglig tid och fram till nutid.
När man talar om byarnas befolkning riktas oftast intresset mot ägarna och bönderna men man får man inte glömma bort den stora befolkningsgrupp som var obesuttna (egendomslösa personer som inte tillhörde en bondes familj eller tjänstehjon).
På 1500-talet utgjorde de obesuttna endast en begränsad del av befolkningen men under 1700-talets senare del började de öka kraftigt, en ökning som sedan fortsatte på 1800-talet i allt snabbare takt. Framväxten var delvis en följd av den allmänna folkökningen som tog vid efter karolinertidens krig och nödår. Denna folkökning medförde bl.a. att möjligheterna till hemmansklyvning och nyodling minskade.
Enligt en uppslagsbok betecknade torp förr “smärre, vanligen på utmarken verkställda, med bostäder försedda odlingar, som ej nått den storlek, att den kunde likställas med gårdar och hemman”. Torp var med andra ord ursprungligen en mycket liten gård.
De personer som historiskt sett är förknippade med det som nutidsmänniskan kallar torp kan indelas i fem kategorier. Torparen var en arrendator, som arrenderade jorden från en herrgård eller bondgård på ett visst antal år. Betalningen kunde dels ske i pengar, dels i form av dagsverken, vilket var det vanligaste. En torpare skulle alltså bruka sin arrendejord och göra dagsverken åt markägaren.
Backstugusittarna hade vanligtvis inget tillhörande jordbruk utan drog sig fram som daglönare. Många backstugusittare var åldringar, sjuklingar och fattighjon, men det fanns också hantverkare och andra. Skyldigheterna gentemot markägaren var ofta mindre betungande än torparens, men samtidigt var arbetet osäkrare. Generellt sett var torparens ställning bättre.
Med indelningsverket uppkom på 1600-talet soldat-, ryttar- och båtsmanstorpen. Den indelte soldaten, ryttaren eller båtsmannen hölls med torp, uthus, åker, äng m.m. mot att han ständigt fanns beredd till krigstjänstgöring tillsammans med de värvade trupperna. Skötte man sig som soldattorpare så var tillvaron relativt säkert tryggad. Man hade ju statsmakten bakom sig.
Soldattorparna var årsanställda liksom statarna, men samtidigt brukade de lite jord som torparna. Bostaden var ett litet torp ute på ägorna och inte en statarlänga. Lönen utbetalades dels i pengar, dels i naturaförmåner. Stattorpare förekom främst på de större jordbruksenheterna.
Ända in på 1920-talet utdelades kronotorp på statlig mark i de sex norra länen. Upplåtelsen var på 50 år med arrende- och skattefrihet under de första 15 åren. Vissa bidrag utgick också till odling och bostadsbyggande. Meningen var att kronotorparen så småningom skulle lösa in torpet.
Under senare delen av 1800-talet började först backstugusittarna och sedan torparna att försvinna. En hel del emigrerade medan flertalet sögs upp av den alltmer expanderande industrin. Backstugorna och torpen ödelades eller gjordes om till fritidsstugor. Flykten från landsbygden är alltså inte något nytt problem utan en del av den utveckling som försiggått under det senaste århundradet.
