Blomstervandring

Under 2007 gjorde Ingemar Gustafsson i Solberga en grundlig inventering av de växter som finns vid hembygdsgården.
Han fann där mer än 150 olika arter och här kan du se hans fina fotografiska redovisning.

Åkervädd (Knautia arvensis)

Åkervädd växer i sol eller i lätt skugga på torr till s...

<h5>Åkervädd (Knautia arvensis)</h5><p>Åkervädd växer i sol eller i lätt skugga på torr till svagt fuktig, oftast sandig och näringsfattig jord. Vanligast är den nog på vägkanter och åkerrenar, men den kan finnas även i ås- och backsluttningar, i hällkanter samt intill block och rösen. Den slår lätt till på tidigare öppen mark när hävden upphör, och förr var den − som namnet antyder − ett besvärligt ogräs på sandiga åkrar. Åkervädd saknas sällan i grustäkter, på fabrikstomter och järnvägsområden.</p>

Älggräs (Filipendula ulmaria)

Älggräs växer på våt eller fuktig mark, såväl öppet ...

<h5>Älggräs (Filipendula ulmaria)</h5><p>Älggräs växer på våt eller fuktig mark, såväl öppet som i måttlig skugga. Arten anträffas på betesmark och på igenväxande fukt- och kärrängar, i strandängar samt längs åar, bäckar och diken. Den växer även i fuktsvackor i lövskog och är typisk för alkärr. Vid havet uppträder den på blockstränder och i strandängarnas övre delar.
Älggräs är en typisk vanhävdsart. Den äts inte gärna av hästar eller kor och tar lätt herraväldet på alltför svagt betad mark. Näringsrika fuktängar och kärr på näringsrik, ohävdad mark intas i regel av täta, höga bestånd av älggräs, som inte lämnar utrymme till andra växter. Troligen gynnas arten även av kvävenedfallet. Den kan hållas nere genom regelbunden slåtter.</p>

Ängsbräsma (Cardamine pratensis)

Ängsbräsma växer på frisk till fuktig mark, helst i ljus...

<h5>Ängsbräsma (Cardamine pratensis)</h5><p>Ängsbräsma växer på frisk till fuktig mark, helst i ljusöppna miljöer som betesmarker, stränder av sjöar och vattendrag, kärrkanter och diken. Den förekommer även i skuggigare miljöer, exempelvis i sumpskog, men blommar där mindre rikligt.</p>

Ängsfryle (Luzula multiflora)

Ängsfryle växer på fuktig till torr, humusrik, naken elle...

<h5>Ängsfryle (Luzula multiflora)</h5><p>Ängsfryle växer på fuktig till torr, humusrik, naken eller glest bevuxen jord. Arten växer naturligt i gles lövskog, t.ex. ekdungar, i bergbranter, vid källor och på översilad mark. Den är vanligare i mer kulturpåverkad miljö, t.ex. hyggen, galllringsskog, beteshagar, bryn, åkerkanter, brukningsvägar, dikesvallar, grustagsbottnar och industrimark.</p>

Ängskovall (Melamphyrum pratense)

Ängskovall växer på torr till måttligt fuktig, ofta när...

<h5>Ängskovall (Melamphyrum pratense)</h5><p>Ängskovall växer på torr till måttligt fuktig, ofta näringsfattig och sur jord, såväl i full sol som i ganska stark skugga. Den påträffas i löv- och barrskog av skiftande slag, om inte undervegetationen är alltför frodig och högväxt. Särskilt utmärkande är den för hälltallskog, ristallskog och blåbärsgranskog. Den är också vanlig i hagmark och måttligt hårt betad naturbetesmark samt i bryn och längs skogsvägar. Arten betas av kor men undviks av hästar.</p>

Ängsvädd (Succisa pratensis)

Ängsvädd växer på måttligt torr till måttligt fuktig, ...

<h5>Ängsvädd (Succisa pratensis)</h5><p>Ängsvädd växer på måttligt torr till måttligt fuktig, ljusöppen till lätt beskuggad, näringsfattig mark. Den förekommer i och vid kärr, såväl fattiga som rika, samt i övergångarna mellan torr och fuktigare mark på stränderna av sjöar och vattendrag, ofta tillsammans med pors Myrica gale och blåtåtel Molinia caerulea. Den förekommer även i fuktig, ogödslad betesmark och var förr ett framträdande inslag i slåtterängarna − i vissa trakter, t.ex. i sydöstra Småland, är den är en god indikator på tidigare slåtterhävdad mark. Även om arten gynnas av bete och slåtter kan den stå kvar ganska länge efter upphörd hävd. Särskilt framträdande och blomrik blir den i den ”älskliga fasen” när igenväxningen just börjat. Numera ser man kanske oftast ängsvädden i restbestånd på åkerrenar, längs småvägar och vid stigar.</p>

Äppelblom (Malus sylvestris)

Vildapel växer på frisk eller torr, inte alltför grund jo...

<h5>Äppelblom (Malus sylvestris)</h5><p>Vildapel växer på frisk eller torr, inte alltför grund jord. Den är ljuskrävande och påträffas framför allt i skogbryn och på öppen mark i odlingslandskapet, där den brukar stå ensam eller ingå i ett snår av slån, hagtorn eller rosor. Den ingår även i gles, ljusöppen lövblandskog. Som ”bärande träd” gynnades vildapeln i slåtterängarna. I den lundartade vegetation, som utvecklas när de gamla ängsmarkerna inte längre brukas, står vildapeln kvar länge, men den tynar bort när beskuggningen blir för stark. I det stora hela har dock vildapeln gynnats av den tilltagande förbuskningen under 1900-talet.
Vildapeln fick vid gårdar, i åkerkanter och på liknande ställen ofta bilda ympunderlag för mera förädlade äppelsorter.</p>

Ärenpris (Veronica officinalis)

Ärenpris växer på torr till måttligt torr, grusig eller ...

<h5>Ärenpris (Veronica officinalis)</h5><p>Ärenpris växer på torr till måttligt torr, grusig eller sandig, näringsfattig jord och gynnas av god ljustillgång och ett ej helt slutet växttäcke. Den påträffas i gles barr- och lövskog, särskilt i bryn och gläntor, på och vid hällar och på hyllor i bergbranter. Ännu vanligare är den i mera kulturpåverkad omgivning: hårt betad hagmark, markvägar, grusgropar och grusplaner, väg- och dikesskärningar samt magra, ej gödslade gräsmattor. På hyggen kan den ibland bilda massbestånd. Någon gång växer den fuktigare, t.ex. på tuvorna i alkärr.</p>

Bäckbräsma (Cardamine amara)

Bäckbräsma förekommer på platser med näringsrik jord oc...

<h5>Bäckbräsma (Cardamine amara)</h5><p>Bäckbräsma förekommer på platser med näringsrik jord och rörligt markvatten – vid källor, i källflöden och på översilad mark vid bäckar. Helst växer den i löv- eller blandskog men också på öppen mark. Den påträffas även vid källvattenförande diken i skogs- och betesmark, vid lövrika stränder samt i alkärr och annan sumpskog. Arten ses ofta tillsammans med gullpudra Chrysoplenium alternifolium och bildar liksom denna ofta stora bestånd genom krypande utlöpare.</p>

Bergslok (Melica nutans)

Bergslok växer på torr till måttligt fuktig, oftast block...

<h5>Bergslok (Melica nutans)</h5><p>Bergslok växer på torr till måttligt fuktig, oftast blockig mulljord i ej alltför mager lövskog, gärna i bergbranter och sluttningar. Man kan även se den i örtrik granskog. Vidare påträffas den på åkerholmar och i bryn. Arten har ökat sedan skogsbetet i stort sett upphört.</p>

Betesdaggkåpa (Alchemilla monticola)

Betesdaggkåpa växer på torr till frisk mark. Den förekom...

<h5>Betesdaggkåpa (Alchemilla monticola)</h5><p>Betesdaggkåpa växer på torr till frisk mark. Den förekommer framför allt i betesmark (naturlig såväl som gödslad) och i rester av gammal slåttermark men är dessutom vanlig på vägkanter, på obrukad mark vid gårdar och på diverse skräpmark. Den växer även i gles lövskog (som ofta tidigare varit hagmark).</p>

Blåbär (Vaccinium myrtillus)

Blåbär växer på fuktig till torr, näringsfattig jord. A...

<h5>Blåbär (Vaccinium myrtillus)</h5><p>Blåbär växer på fuktig till torr, näringsfattig jord. Arten är karaktärsväxt för blåbärsgranskogen som kallats Sveriges vanligaste vegetationstyp. Den är också ett viktigt inslag i ris- och lavtallskog liksom annan hedartad barr- och lövskog. Vidare är den vanlig på öppna ris- och gräshedar, i beteshagar (om inte betet är för hårt), på renar, vid stengärdsgårdar och odlingsrösen; däremot är den mindre vanlig i ängslövskog. Arten uthärdar inte långvarig vattendränkning och har därför en bestämd gräns på sjöstränder; på myrarna växer den bara på tuvtoppar och fastmarksöar.
Goda blåbärsmarker var blivit allt sällsyntare. Växten missgynnas av det nutida skogsbruket med dess hyggen, markberedning och plantering av täta trädbestånd. Också kvävenedfallet liksom dagens täta rådjursstam har påverkat blåbäret negativt.</p>

Blåsippa (Hepatica nobilis)

Blåsippa växer halvöppet till ganska skuggigt på torr ti...

<h5>Blåsippa (Hepatica nobilis)</h5><p>Blåsippa växer halvöppet till ganska skuggigt på torr till frisk, väldränerad mark, den undviker våta eller fuktiga lokaler. Arten utvecklar sig bäst på näringsrik mull. Den är kalkgynnad och förekommer västerut särskilt på grönsten. Oftast ser man blåsippan i ädellövskog, gärna under lind och hassel i gamla lövängsområden, i ekbackar samt i mullrik granskog. Den växer gärna i sluttningar, gläntor och bryn. Växten uppträder ofta tillsammans med vipstarr Carex digitata och kranshakmossa Rhytidiadelphus triquetrus ("blåsippsmossa").</p>

Blåsuga (Ajuga pyramidalis)

Blåsuga växer på torr eller måttligt fuktig, näringsfat...

<h5>Blåsuga (Ajuga pyramidalis)</h5><p>Blåsuga växer på torr eller måttligt fuktig, näringsfattig jord och föredrar låg vegetation. Den uppträder oftast enstaka eller i små grupper. Vanligast är arten i snårkanter, lövbryn, dungar och gles löv- eller blandskog samt i ogödslade betesmarker. Den påträffas också vid småvägar och stigar. Blåsugan gynnas av bete men minskar då marken kvävegödslas.</p>

Blåtåtel (Molinia caerulea)

Blåtåtel växer ljusöppet eller i måttlig skugga på ell...

<h5>Blåtåtel (Molinia caerulea)</h5><p>Blåtåtel växer ljusöppet eller i måttlig skugga på eller i anslutning till fuktig eller våt mark. Arten är föga näringskrävande men hävdar sig väl även på mineralnäringsrik jord. I de nederbördsrika trakterna i västra Småland kan blåtåtelns kraftiga tuvor helt dominera i olika typer av våtmarker. Den går där högt upp i moränsluttningarna och uppträder även, om än glest, i bärrisvegetationen. Genom sin starka tuvbildning kan arten vara ett besvärande hinder för framkomligheten och även vid skogsodling. Där den slås eller betas bildar den däremot jämna mattor, och den är ett normalt inslag i välhävdade lågstarrängar i hela Småland. På översvämningsstränderna vid åar och sjöar är den ofta dominerande, och den utgjorde förr en stor del av madhöet. Blåtåtelns tuvor utgör ofta erosionsgräns mot sjöar.</p>

Blodrot (Potentilla erecta)

Blodrot växer oftast på torv eller på mager, humusrik jor...

<h5>Blodrot (Potentilla erecta)</h5><p>Blodrot växer oftast på torv eller på mager, humusrik jord men ibland mer näringsrikt. Den har svårt att tåla stagnerande markfuktighet men påträffas för övrigt både på våt, fuktig och frisk mark. Mera sällan väljer den torra växtplatser. Arten uppträder på naturbetesmarker och i slåtterängar samt i glesa, örtrika, fuktiga till ganska torra skogar. Den påträffas i kärr av olika slag, särskilt i laggar, madkanter och smala kärrstråk genom skog. Arten är också vanlig på åkerrenar och vägkanter och kan även förekomma på starkt störd mark.
Blodrot är känslig för gödsling och gynnas av måttligt bete.</p>

Bockrot (Pimpinella saxifraga)

Bockrot växer på torr öppen mark, oftast på grus eller s...

<h5>Bockrot (Pimpinella saxifraga)</h5><p>Bockrot växer på torr öppen mark, oftast på grus eller sand. Den föga näringskrävande växten är vanligast på naturbetesmark och i rester av annan örtrik gräsmark på renar eller åkerholmar, i skogsbryn och utmed småvägar, där den gärna växer tillsammans med fårsvingel Festuca ovina, knippfryle Luzula campestris, gulmåra Galium verum och ibland backtimjan Thymus serpyllum. Vid havsstränderna växer den på torrmark ända ner till högvattenlinjen. Den anträffas även på banvallar och i grustag samt på industri- och utfyllnadsmark.
Växten klarar hårt bete men slås snabbt ut vid gödsling.</p>

Borsttistel (Cirsium heterophyllum)

Borsttisteln växer på måttligt fuktig till våt, närings...

<h5>Borsttistel (Cirsium heterophyllum)</h5><p>Borsttisteln växer på måttligt fuktig till våt, näringsrik jord. Den trivs bäst i anslutning till rörligt vatten och ses därför ofta i sluttningar. Man påträffar arten vid stränder, i källdråg, ängar och lövkärr liksom i dikes- och vägslänter. Den förekommer även i gles, örtrik löv- och granskog men träder tillbaka i stark skugga. I välhävdad betes- och slåttermark hålls den också tillbaka och förekommer mest som vegetativa bladrosetter. Den blomstrar upp och tillväxer starkt vid upphörd hävd och kan då bilda stora, allt förkvävande bestånd. Både antalet lokaler och beståndens omfång har ökat under 1900-talet beroende på den tilltagande igenväxningen i markerna.</p>

Brakved (Frangula alnus)

Brakved växer på både torr och fuktig eller rentav våt m...

<h5>Brakved (Frangula alnus)</h5><p>Brakved växer på både torr och fuktig eller rentav våt mark och i såväl näringsfattiga som näringsrika miljöer. Arten är mest påfallande i fattigkärr, särskilt mot kanterna av skogskärr, i sumpskog, i övergången mot myrar, innanför porsbältet på sjöstränder, i bäcksnår, på tuvorna i alkärr samt i fuktiga skogsbryn. Den påträffas också i ganska torr löv- och blandskog, på bergknallar och i tallskog. Växten är kulturgynnad och uppträder t.ex. på betesmarker och åkerholmar, längs vägar och på torra industritomter. Den är en av de arter som koloniserar fuktig, övergiven åkermark.</p>

Brunrör (Calamagrostis purpurea)

Brunrör är en nordlig art som kommer nära sin sydgräns i...

<h5>Brunrör (Calamagrostis purpurea)</h5><p>Brunrör är en nordlig art som kommer nära sin sydgräns i Småland. Den växer på fuktig till våt, tidvis översvämmad mark vid steniga eller ibland leriga sjöstränder, i strandkärr och strandsumpskogar (ofta på gammal sjöbotten vid sänkta sjöar), utmed bäckar samt i kanten av alkärr och andra lövkärr. Den återfinns även i dikesslänter, i stora vägdiken och på vallarna av de kanaler som grävdes vid de stora sjösänkningarna. Brunröret bildar täta, väl avgränsade bestånd och förekommer ofta tillsammans med grenrör Calamagrostis canescens.</p>

Gul daglilja (Hemerocallis lilioasphodelus)

Dagliljorna hör hemma i Östra Asien. Brunröd daglilja Hem...

<h5>Gul daglilja (Hemerocallis lilioasphodelus)</h5><p>Dagliljorna hör hemma i Östra Asien. Brunröd daglilja Hemerocallis fulva har odlats sedan 1700-talet och gul daglilja åtminstone sedan 1800-talet; under 1900-talet har nya arter, sorter och hybrider tillkommit. Hos dagliljor som påträffas utanför trädgårdarna uteblir ofta blomningen.
Den gula dagliljan är inhemsk i östra och nordöstra Asien. Åtminstone i Småland har den möjligen kommit senare i odling än den brunröda dagliljan. Utanför trädgårdarna påträffas båda liljorna i samma miljöer.</p>

Darrgräs (Briza media)

Darrgräs växer ljusöppet eller i lätt skugga på torr ti...

<h5>Darrgräs (Briza media)</h5><p>Darrgräs växer ljusöppet eller i lätt skugga på torr till fuktig mark. I Småland är arten en av de bästa indikatorerna på traditionellt hävdad mark – den var förr ett av de mest karakteristiska inslagen i det småländska ängslandskapet. Helt naturliga ståndorter (bergbranter och rikkärrskanter) är ovanliga i landskapet. Växten är konkurrenssvag och försvinner vid igenväxning och gödsling. Med sina tunna och löst sittande jordstammar har den svårt att klara bete.
Darrgräset gynnas av god mineralämnestillgång. I områden med näringsfattiga, sura jordar är arten därför bunden till översilad mark, där näringstillgången är bättre, men är där helt beroende av fortsatt traditionell hävd. I områden med mindre urlakade jordar växer arten även i torrare miljöer, t.ex. i torrbackar, på naturbetesmark och i havsstrandängarnas övre delar. I dessa miljöer går igenväxningen inte så snabbt och arten klarar sig bättre. – På kalkrik mark kan man någon gång se darrgräset på starkt störd mark, t.ex. i grustäkter.</p>

Fingerborgsblomma (Digtialis purpurea)

Fingerborgsblomma är ursprunglig i sydvästra och västra E...

<h5>Fingerborgsblomma (Digtialis purpurea)</h5><p>Fingerborgsblomma är ursprunglig i sydvästra och västra Europa norrut till västra Norge; i Sverige är den inhemsk blott i mellersta Bohuslän. Växten har dessutom odlats som läke- och prydnadsväxt sedan länge. I Småland fanns under tidigt 1700-tal i prästgårdsträdgården i Älmhult Stenbrohult och 1815 vid prästgården i Jönköping Järstorp. Från trädgårdarna frösprids fingerborgsblomman lätt. Som förvildad växer den på torr till fuktig, öppen, i regel störd mark i full sol till lätt skugga. Den är vanligast kring ödetomter och gårdar, i skogsbryn och grusgropar samt på vägkanter och skräpmark. Men man ser den även långt från bebyggelse och det är tydligt att arten nu är självreproducerande. Den slår ibland upp kraftigt då kvävetillgången ökar efter kalavverkningar.</p>

Fingerborgsblomma (Digtialis purpurea)

Fingerborgsblomma är ursprunglig i sydvästra och västra E...

<h5>Fingerborgsblomma (Digtialis purpurea)</h5><p>Fingerborgsblomma är ursprunglig i sydvästra och västra Europa norrut till västra Norge; i Sverige är den inhemsk blott i mellersta Bohuslän. Växten har dessutom odlats som läke- och prydnadsväxt sedan länge. I Småland fanns under tidigt 1700-tal i prästgårdsträdgården i Älmhult Stenbrohult och 1815 vid prästgården i Jönköping Järstorp. Från trädgårdarna frösprids fingerborgsblomman lätt. Som förvildad växer den på torr till fuktig, öppen, i regel störd mark i full sol till lätt skugga. Den är vanligast kring ödetomter och gårdar, i skogsbryn och grusgropar samt på vägkanter och skräpmark. Men man ser den även långt från bebyggelse och det är tydligt att arten nu är självreproducerande. Den slår ibland upp kraftigt då kvävetillgången ökar efter kalavverkningar.</p>

Kärrdunört (Epilobium palustre)

Kärrdunört växer i fuktig till våt miljö på såväl n�...

<h5>Kärrdunört (Epilobium palustre)</h5><p>Kärrdunört växer i fuktig till våt miljö på såväl näringsfattigt som näringsrikt underlag. Den förekommer nära vattnet i strandkärr och på sötvattensstrandängar. Särskild riklig är den på magra vitmossegungflyn; den hör troligen till de växter som gynnats av sjösänkningar och försurning. Arten är också vanlig i källkärr och på översilad mark, i sumpskog samt i lagg- och skogskärr, särskilt i tuvkanter eller nära fastmarken. I skärgården kan man finna den i kanten av hällkar. På kulturmark växer arten i diken, vid dammkanter och i fuktiga grustag, däremot bara undantagsvis i torrare biotoper.</p>

Ek (Quercus robur)

Eken växer på frisk eller torr, genomsläpplig men gärna ...

<h5>Ek (Quercus robur)</h5><p>Eken växer på frisk eller torr, genomsläpplig men gärna något lerhaltig, ej alltför näringsfattig mark. Verkliga ekskogar förekommer särskilt i östra Småland, men vanligare är att trädet bildar dungar eller uppträder enstaka, t.ex. inblandad i löv- och blandskog, eller som solitärer i odlingslandskapet.
Eken är ett ljusälskande pionjärträd, i tät skog brukar groddplantor vara sällsynta eller saknas. På näringsrika marker kan trädet överleva länge i konkurrens med t.ex. bok Fagus sylvatica. Som äldre klarar sig eken dåligt om den tvingas att leva inträngd bland andra träd. Bäst möjligheter att uppnå en hög ålder har den i rasbranter eller där den under lång tid fått stå fritt i ängar och hagar. I smålandshagarna växer den oftast blandad med t.ex. vårtbjörk Betula pendula, men även rena ekhagar förekommer, särskilt vid godsen (det var främst vid de stora gårdarna som ekskogar för svinens ollonbete anlades, och vidare var adeln undantagen från den lag som fastställde att alla ekar tillhörde kronan, inte markägaren).</p>

Flädervänderot (Valeriana sambucifolia)

Flädervänderot växer på fuktig eller våt, näringsrik j...

<h5>Flädervänderot (Valeriana sambucifolia)</h5><p>Flädervänderot växer på fuktig eller våt, näringsrik jord, gärna i skugga men även i full sol. Växten förekommer i fuktig skog med lövträd eller gran, i lövkärr, på sanka sjöstränder, längs åar och bäckar samt i stora diken. i betesmark och i utdikade kärr uppträder den ofta tillsammans med älggräs Filipendula ulmaria.</p>

Förgätmigej(Myosotis scorpioides)

Plantan växer upprätt och når en höjd från 15 cm till 6...

<h5>Förgätmigej(Myosotis scorpioides)</h5><p>Plantan växer upprätt och når en höjd från 15 cm till 60 cm. Den har små (6 mm bred krona) blå blommor som är gula i mitten.

Äkta förgätmigej och sumpförgätmigej (M. laxa) är de enda arterna i släktet som inte har utstående krokhår på foderbladen.</p>

Fyrkantig Johannesört (Hypericum maculatum)

Fyrkantig johannesört växer oftast på frisk till fuktig, ...

<h5>Fyrkantig Johannesört (Hypericum maculatum)</h5><p>Fyrkantig johannesört växer oftast på frisk till fuktig, öppen mark, t.ex i naturbetesmarker och fuktängar. Den var förr ett framträdande inslag i slåtterängarna. Lika vanlig är växten i frisk, löv- eller blandskog, i bryn, på åker- och dikesrenar samt på vägkanter. Den påträffas ibland även i torrängar. Arten är konkurrenskraftig och gynnas starkt vid upphörd hävd: i svagt betad hagmark och på igenlagda åkrar kan den bilda massförekomster.</p>

Gökärt (Lathyrus linifolius)

Gökärt växer på frisk eller torr jord, helst på morän,...

<h5>Gökärt (Lathyrus linifolius)</h5><p>Gökärt växer på frisk eller torr jord, helst på morän, i ljusöppna eller halvskuggiga lägen. Den påträffas i mager löv-, tall- och blandskog, i gles ängsskog och ibland i lundar, någon gång till och med i mossrik granskog. Vidare är den karakteristisk för all slags ogödslad gräsmark, t.ex. hagmark och andra naturbetesmarker. Den är också mycket vanlig i bryn, på åkerrenar och vägkanter.</p>

Gökblomster (Lychnis flos-cuculi)

Gökblomster växer på fuktig eller våt, näringsrik, gär...

<h5>Gökblomster (Lychnis flos-cuculi)</h5><p>Gökblomster växer på fuktig eller våt, näringsrik, gärna källpåverkad eller genomsilad jord. Numera ses den mest i små bestånd längs vattendrag, i diken (inte minst vägdiken) och i källdrag i naturlig betesmark. Förr var gökblomster en karaktärsväxt för fuktiga, välhävdade slåttermarker, där den kunde färga stora ytor ljust röda. Den påträffas också i lövkärr och alsumpskog, och i klippskärgården förekommer den vid hällkar och sötvattensutflöden på stranden.
I inlandet är gökblomstret på tillbakagång på grund av igenväxningen.</p>

Gråfibbla (Pilosella officinarum)

Gråfibbla växer solöppet i låg vegetation på torr, när...

<h5>Gråfibbla (Pilosella officinarum)</h5><p>Gråfibbla växer solöppet i låg vegetation på torr, näringsfattig och ofta även basfattig mineraljord, exempelvis hedartad gräsmark, igenlagda åkrar, vägskärningar, jordtäckta stenmurar och block, grustag och hällmarker. I välhävdade miljöer, t.ex. naturbetesmarker och välklippta gräsmattor, kan arten även förekomma på svagt fuktig mark. Genom sina långa, snabbt framväxande revor är gråfibblan en framgångsrik kolonisatör på nyligen avröjd, torr mark.</p>

Gran (Picea abies)

I motsats till de flesta av våra skogsträd har granen vand...

<h5>Gran (Picea abies)</h5><p>I motsats till de flesta av våra skogsträd har granen vandrat in i Småland från norr. Den anlände sent till vårt land och nådde de nordligaste delarna av landskapet först för 2000 år sedan. På småländska höglandet började den uppträda omkring 800 e.Kr. Till gränstrakterna mellan Småland, Skåne och Blekinge kom den inte förrän på 1700-talet, men det dröjde ännu längre innan den blivit ett dominerande träd inom dessa trakter. I gränsområdet mot Halland var granen inte naturligt etablerad förrän på 1800-talet.
Granen trivs särskilt väl på djup, mullrik jord på platser där markvattnet är rörligt. Den har stor förmåga att konkurrera med andra trädslag om ljuset, samtidigt som den genom sina täta, skuggande grenar håller övriga arter nere. Under naturliga förhållanden skulle den därför med tiden bli dominerande i de flesta skogar där luftfuktigheten är tillräckligt hög och markförhållandena lämpliga. I naturskogar med gran sker föryngringen oftast i gläntor uppkomna genom stormfällning eller där gamla träd dött.</p>

Grässtjärnblomma (Stellaria graminea)

Grässtjärnblomma är mycket anspråkslös och växer på a...

<h5>Grässtjärnblomma (Stellaria graminea)</h5><p>Grässtjärnblomma är mycket anspråkslös och växer på all slags torr, frisk eller fuktig någorlunda öppen mark. Främst ses den på betesmark (även sådana som gödslats), men den är också vanlig på annan gräsmark, i gles skog och i bryn, på åkerrenar och vägkanter, i diken, på grusplaner och skräpmark. Den förekommer också på hällmark, hyggen och igenlagda åkrar.</p>

Gårdsgroblad (Plantago major)

Detta är den i särklass vanligaste underarten av groblad. ...

<h5>Gårdsgroblad (Plantago major)</h5><p>Detta är den i särklass vanligaste underarten av groblad. Den har äggrunda, måttligt tjocka, helbräddade, kala eller mycket kort håriga blad med 5-9 nerver, upprätta axskaft och kapslar med 6-10 stora frön. Gårdsgroblad växer på fuktig till torr, ej helt sluten, helst kväverik mineraljord; växten trivs även på nötta ytor och där jorden packats genom tramp eller körning. Den påträffas på de flesta typer av starkt störd mark, särskilt på gårdsplaner, körvägar och stigar, i kreatursfållor och slitna gräsmattor samt i industri- och hamnområden. Något mindre vanlig är den på brukad jord, t.ex. i åkerkanter. De klibbiga fröna sprids genom att de häftar fast vid skosulor, klövar och fordonshjul, men även t.ex. genom kreaturens spillning.</p>

Grönstarr (Carex demissa)

Grönstarr växer på fuktig jord i halvsluten vegetation, g...

<h5>Grönstarr (Carex demissa)</h5><p>Grönstarr växer på fuktig jord i halvsluten vegetation, gärna i måttlig skugga. Man påträffar den i lövsumpskog och skogskärr med rörligt vatten, i strandkärr, längs skogsbäckar, på sötvattensstrandängar samt i fuktdrag i betesmark. Arten är störningsgynnad och uppträder ofta på hyggen, dikeskanter, stigar, brukningsvägar och traktorspår.</p>

Grönvit nattviol (Platanthera chlorantha)

Grönvit nattviol växer i regel mera beskuggat än nattviol...

<h5>Grönvit nattviol (Platanthera chlorantha)</h5><p>Grönvit nattviol växer i regel mera beskuggat än nattviol Platanthera bifolia och på något fuktigare och näringsrikare mark. Man påträffar den i måttlig fuktig, naturlig ängs- och hagmark och i gles lövskog. Den är mer tålig mot igenväxning än nattviol och uppträder ofta talrikt under ängarnas och hagarnas igenväxningsfas. Liksom nattviolen håller den gärna till i skogsbryn, på vägkanter och åkerrenar samt på övergivna åkrar.</p>

Gullris (Solidago virgauria)

Gullris växer på jord med växlande tillgång på näring ...

<h5>Gullris (Solidago virgauria)</h5><p>Gullris växer på jord med växlande tillgång på näring och fuktighet, dock inte på mycket våt eller extremt torr mark. Arten förekommer i en lång rad olika miljöer: i klippterräng, på skär, i naturbetesmark och igenväxande gräsmark liksom i olika typer av gles skog, från ristallskog till ädellövskog. Den anträffas också på allsköns kulturmark, t.ex. hyggen, vägkanter, banvallar samt gräs- och grusplaner.</p>

Gulvial (Lathyrus pratensis)

Gulvial växer oftast på frisk eller fuktig, relativt näri...

<h5>Gulvial (Lathyrus pratensis)</h5><p>Gulvial växer oftast på frisk eller fuktig, relativt näringsrik jord i mer eller mindre ljusöppna miljöer. Den är vanlig såväl på betad som på igenväxande, ej alltför torr gräsmark; mera sällan finner man den i artrika torrängar. Ofta påträffas den i snårkanter, bryn och lövgläntor liksom i gles lövskog. Vid havet växer arten såväl på stenstränder som på strandängar och i strandsnår. Den är starkt kulturgynnad och allra vanligast är den kanske på renar, i vägslänter, utmed stigar och på skräpmark.
Den färska växten innehåller starkt bittra ämnen och äts därför inte gärna av boskapen, men i slutet av 1800- och i början av 1900-talet salufördes den dock under namn av ängsvial som foderväxt.</p>

Häckvicker (Vicia sepium)

Häckvicker hör hemma på mullrik, frisk, helst näringsrik...

<h5>Häckvicker (Vicia sepium)</h5><p>Häckvicker hör hemma på mullrik, frisk, helst näringsrik jord. Den växer gärna i skugga eller halvskugga i ängsartad löv- eller lövblandskog, gamla lövängar, dungar och bryn, gärna i anslutning till rikare bergarter. Ännu vanligare och mera vittspridd är den dock på starkare kulturpräglad mark, där den också kan växa på torrare underlag — t.ex. i snår, häckar och gårdskanter samt på åkerrenar, vägrenar och skräpmark. Förr kunde man också se den i åkrar. I landskapets magrare delar saknas häckvicker i naturlig vegetation. Den blir i sådana trakter en god indikator på tidigare bebyggelse, eftersom den kan finnas kvar på t.ex. gamla torpplatser, odlingsrösen och liknande långt efter det att skogen slutit sig.</p>

Hagfibbla (Hieracium vulgata)

Flertalet hagfibblearter växer på torr eller måttligt tor...

<h5>Hagfibbla (Hieracium vulgata)</h5><p>Flertalet hagfibblearter växer på torr eller måttligt torr, sur eller basrik mineraljord i mer eller mindre solöppna lägen, exempelvis i skogsbryn och vägskärningar, på gräsbackar, i ek- och björkbackar samt i bergsbranter. Mer sällan ser man dem i betesmark.
Liksom hos skogfibblorna finns det i vårt land många hagfibblor som har kommit in med centraleuropeiskt gräsfrö i slutet av 1800-talet. De var, liksom skogfibblorna, rikt representerade i gamla tiders lövrika, sent slagna slåttermarker. Sådana är numera mycket ovanliga, och troligen har några hagfibblor minskat genom att denna miljö försvunnit.</p>

Hägg (Prunus padus)

Hägg trivs bäst på fuktig eller frisk, mull- och närings...

<h5>Hägg (Prunus padus)</h5><p>Hägg trivs bäst på fuktig eller frisk, mull- och näringsrik jord, särskilt på ställen med rörligt mark- eller ytvatten. Den anträffas vid stränder, i sumpskog med al, lövskogssluttningar, strandskogar, skogsbryn och fuktiga ängar. I kulturlandskapet växer den ofta torrare t.ex. på dikeskanter, åkerholmar, renar och betesmarker, särskilt sådana som uppkommit ur slåttermark.</p>

Hallon (Rubus idaeus)

Hallon föredrar frisk, mull- eller förnarik jord men klara...

<h5>Hallon (Rubus idaeus)</h5><p>Hallon föredrar frisk, mull- eller förnarik jord men klarar sig också bra under karga omständigheter, t.ex. på ett tunt jordlager på hällar och block. På platser där kväve- och ljustillgången ökat slår arten upp kraftigt, och särskilt på hyggen kan den bilda täta bestånd. I kulturmark växer den på vägkanter, banvallar och åkerholmar, kring rösen etc.</p>

Harsyra (Oxalis acetosella)

Harsyra växer halvskuggigt till mycket skuggigt på frisk m...

<h5>Harsyra (Oxalis acetosella)</h5><p>Harsyra växer halvskuggigt till mycket skuggigt på frisk mull- eller humusblandad jord. Växten förekommer i ej alltför trivial granskog, i blandskog och i olika slags lövskog. Man påträffar den ofta på mosstäckta block eller på tuvorna i sumpskog. Arten är konkurrensssvag.
Förutom de blommor man ser utslagna om våren har harsyran oansenliga sommarblommor som inte öppnar sig. De bildar dock fullgott frö och ökar harsyrans förökningsförmåga avsevärt.</p>

Hassel (Corylus avellana)

Hasseln har invandrat söderifrån ungefär 6000 år före K...

<h5>Hassel (Corylus avellana)</h5><p>Hasseln har invandrat söderifrån ungefär 6000 år före Kristi födelse. Den växer på frisk eller torr, mull- och näringsrik mark. Oftast finns den som undervegetation i skog, helst i ängsskog med ek eller gran men också i mer trivial löv- och blandskog. Rena hasselbestånd, hässlen, är vanligast på mycket näringsrik mark. De har ofta uppstått sedan träden på platsen avverkats. Arten trivs i sluttningar med rörligt markvatten, i rasmarker och blockrika raviner, men förekommer också på torra och steniga backar, i t.ex. beteshagar. Eftersom hasseln lämnade nötter och en näringsrik lövförna gynnades den i de gamla slåtterängarna; den brukar stå kvar när dessa nu växer igen. Hasseln odlas ofta i trädgårdar och parker, förr för nötternas skull, nu mest som prydnad.</p>

Hassel (Corylus avellana)

Hasseln har invandrat söderifrån ungefär 6000 år före K...

<h5>Hassel (Corylus avellana)</h5><p>Hasseln har invandrat söderifrån ungefär 6000 år före Kristi födelse. Den växer på frisk eller torr, mull- och näringsrik mark. Oftast finns den som undervegetation i skog, helst i ängsskog med ek eller gran men också i mer trivial löv- och blandskog. Rena hasselbestånd, hässlen, är vanligast på mycket näringsrik mark. De har ofta uppstått sedan träden på platsen avverkats. Arten trivs i sluttningar med rörligt markvatten, i rasmarker och blockrika raviner, men förekommer också på torra och steniga backar, i t.ex. beteshagar. Eftersom hasseln lämnade nötter och en näringsrik lövförna gynnades den i de gamla slåtterängarna; den brukar stå kvar när dessa nu växer igen. Hasseln odlas ofta i trädgårdar och parker, förr för nötternas skull, nu mest som prydnad.</p>

Hästhov (Tussilago farfara)

Hästhoven växer spontant på fuktig eller våt, näringsri...

<h5>Hästhov (Tussilago farfara)</h5><p>Hästhoven växer spontant på fuktig eller våt, näringsrik och finkornig mineraljord på sjöstränder, i branterna mot nedskurna vattendrag, i alkärr samt i översilade skogar och ängar. Den är dock mycket vanligare på kulturmark och växer där även på torr, grusig eller sandig jord ― renar, vägkanter, banvallar, grustagsbottnar, grusplaner och avfallsplatser. Arten uppträder ofta som kolonisatör i skärningar och nyanläggningar, På grund av sina djupt liggande jordstammar i flera våningar var den förr ett besvärligt ogräs på fuktiga åkrar, t.ex. mossodlingar.
Den nu så vanliga hästhoven var för hundrafemtio år sedan en raritet.</p>

Hirsstarr (Carex panicea)

Hirsstarr växer på måttligt fuktig till våt mark. Den f�...

<h5>Hirsstarr (Carex panicea)</h5><p>Hirsstarr växer på måttligt fuktig till våt mark. Den förekommer i låg vegetation på sötvattensstränder och havsstrandängar, i kärr (gärna med översilning) och sumpskogar samt på fuktiga platser i gles löv- och blandskog. I kulturlandskapet är den vanlig på fuktig, naturlig betes- och slåttermark samt på markvägar, dikeskanter och hyggen.</p>

Hönsarv (Cerastium fontanum)

Hönsarv växer öppet, gärna i blottor eller i glest växt...

<h5>Hönsarv (Cerastium fontanum)</h5><p>Hönsarv växer öppet, gärna i blottor eller i glest växttäcke. Den är mycket anspråkslös vad gäller fuktighet, näring och jordmån. Naturliga växtplatser finns framför allt vid havsstränder, där arten är ganska vanlig i en smal zon alldeles ovanför strandängarna. I inlandet påträffas hönsarven sällsynt t.ex. i källflöden och bergbranter. Arten är däremot vanlig i all slags kulturmark men framför allt kring gårdar, på åkerkanter, torra vallåkrar, betesmarker, markvägar och grusplaner samt som trädgårdsogräs. Den kan påträffas i torrängsvegetation på grusåsar och backar.</p>

Höstfibbla (Leontodon autumnalis)

Höstfibbla växer öppet på fuktig till ganska torr jord. ...

<h5>Höstfibbla (Leontodon autumnalis)</h5><p>Höstfibbla växer öppet på fuktig till ganska torr jord. I havsstrandängar är den ofta talrik över högvattennivån. Närmare stranden finner man den särskilt i klippspringor. Arten anträffas också vid sötvattenstränder och på lågvuxna betesmarker i inlandet (både ogödslade och gödslade). Allra vanligast är den dock längs stigar och markvägar, i gräsmattor samt på gårdsplaner, renar och all slags ogräsmark.</p>

Hultbräken (Phegopteris connectilis)

Hultbräken växer i fuktig eller våt, gärna ängsartad sk...

<h5>Hultbräken (Phegopteris connectilis)</h5><p>Hultbräken växer i fuktig eller våt, gärna ängsartad skog, såväl i granskog som i blandskog och lövskog. Särskilt ofta finner man den längs bäckstränder, i dikeskanter och på tuvorna i alkärr. Man ser den också i skuggiga bergbranter och på blockig och stenig mark. På kulturmark växer den främst i hagmark, ofta torrare och öppnare än i skogen, t.ex. vid rösen, längs stenmurar, på åkerrenar och vägkanter.</p>

Humleblomster (Geum rivale)

Humleblomster växer på våt till frisk, näringsrik jord. ...

<h5>Humleblomster (Geum rivale)</h5><p>Humleblomster växer på våt till frisk, näringsrik jord. Arten förekommer på tuvorna i alkärr, i kanterna av lövkärr med rörligt vatten i löv- och blandsumpskog samt i annan fuktig, örtrik skog. Lika ofta ses den i betade eller obetade fuktängar av olika slag och i lågvuxna friskängar. Den uppträder också vid bäckstränder, på dikes- och vägkanter samt på åkerrenar.
Humleblomster gynnas av måttligt bete men missgynnas av gödsling.</p>

Hundäxing (Dactylis glomerata)

Hundäxing växer på torr till svagt fuktig mark. Arten är...

<h5>Hundäxing (Dactylis glomerata)</h5><p>Hundäxing växer på torr till svagt fuktig mark. Arten är vanligast i starkt kulturpräglade miljöer som vägkanter, gårdar, skräpmark, åkerrenar, gläntor och bryn, men den förekommer även på mera naturliga ståndorter som gles lövskog och strandsnår. Den starkväxande arten gynnas av upphörande hävd och god näringstillgång och har blivit allt mera dominerande under 1900-talet.
Hundäxingen har använts som flerårig vallväxt i åtminstone tvåhundra år, och en stor del av dagens förekommer har säkert sitt ursprung i denna odling.</p>

Hundäxing (Dactylis glomerata)

Hundäxing växer på torr till svagt fuktig mark. Arten är...

<h5>Hundäxing (Dactylis glomerata)</h5><p>Hundäxing växer på torr till svagt fuktig mark. Arten är vanligast i starkt kulturpräglade miljöer som vägkanter, gårdar, skräpmark, åkerrenar, gläntor och bryn, men den förekommer även på mera naturliga ståndorter som gles lövskog och strandsnår. Den starkväxande arten gynnas av upphörande hävd och god näringstillgång och har blivit allt mera dominerande under 1900-talet.
Hundäxingen har använts som flerårig vallväxt i åtminstone tvåhundra år, och en stor del av dagens förekommer har säkert sitt ursprung i denna odling.</p>

Hundkäx (Anthriscus sylvestris)

Hundkäx är tolerant då det gäller vatten- och näringsti...

<h5>Hundkäx (Anthriscus sylvestris)</h5><p>Hundkäx är tolerant då det gäller vatten- och näringstillgång men trivs bäst på frisk, kväverik mulljord. Sina naturliga förekomster har arten troligen i gles lövskog, särskilt i gläntor och bryn, kanske även på havsstränder. Den är dock mycket starkt kulturgynnad och påträffas numera rikligt på de flesta slag av kulturmark, t.ex. kring gårdar, på renar, vägkanter och skräpmark, i snår samt i betade eller ej betade friskängar. Den är inte heller sällsynt i torrängar.
Arten som är känslig för bete och slåtter men mycket kvävegynnad, har ökat kraftigt under senare delen av 1900-talet på grund av konstgödslingen, igenväxningen och kvävenedfallet. Arten må vara skir och vacker, men naturvårdare ser dess ökning med oro, eftersom artrika växtsamhällen i ängs- och hagmarker spolieras där hundkäxet växer rikligt.</p>

Jolster (Salix pentandra)

Jolster växer i kanterna av näringsrika kärr och fuktäng...

<h5>Jolster (Salix pentandra)</h5><p>Jolster växer i kanterna av näringsrika kärr och fuktängar samt vid stränderna av vattendrag och sjöar. I kulturmark finner man den ofta vid diken i gamla myrodlingar. Arten är också vanlig i nyetablerade miljöer, t.ex. vid sänkta sjöar, i nygrävda väg- och åkerdiken samt i grustag.</p>

Jungfru Marie nycklar (Dactylorhiza maculata)

Jungfru Marie nycklar växer på måttligt fuktig till våt ...

<h5>Jungfru Marie nycklar (Dactylorhiza maculata)</h5><p>Jungfru Marie nycklar växer på måttligt fuktig till våt mark. Växten anträffas i olika typer av gles skogsmark, från trivial sådan med björk, asp och gran till ängsskog med hassel. Den förekommer även i kärr, såväl ute på kärrytorna som i kanten av skogskärr. Ofta finner man den nog i mager, ogödslad, ej alltför hårt betad hagmark samt − ibland som relikt från tidigare hävd − vid stigar, på renar och i vägdiken. Förr var den vanlig i slåtterängarna.</p>

Jungfrulin (Polygala vulgaris)

Jungfrulin växer i låg vegetation på ganska näringsfatti...

<h5>Jungfrulin (Polygala vulgaris)</h5><p>Jungfrulin växer i låg vegetation på ganska näringsfattigt underlag, helst solöppet men även i hagmarkernas lätta skugga. I övrigt har den en vid ekologi och växer i alla vegetationstyper från torra fårsvingelängar över frisk- och fuktängsvegetation med låga örter till kärrkantvegetation. I de nederbördsrika västra delarna av Småland och i det myrrika östra fattigområdet påträffas arten även i fattigkärrens fastmattor med myrlilja Narthecium ossifragum och klockljung Erica tetralis. På sådana lokaler finns den ibland rikligt, åtminstone vid god översilning.
Arten är slåtter- och betesgynnad och har minskat starkt under 1900-talets senare hälft, särskilt i friska och fuktiga ängar. De viktigaste orsakerna är gödsling, ängsbrukets upphörande och betesmarkernas igenväxande. Ett alltför hårt och under säsongen utdraget bete kan också leda till att arten minskar eller försvinner.</p>

Kabbleka (Caltha palustris)

Kabblekan växer vid stränder av sjöar. åar, bäckar och ...

<h5>Kabbleka (Caltha palustris)</h5><p>Kabblekan växer vid stränder av sjöar. åar, bäckar och diken, i lövkärr och lövsumpskogar samt på fuktiga betesmarker. Arten gynnas troligen av bete, eftersom kor och hästar undviker den färska växten</p>

Kamäxing (Cynosurus cristatus)

Kamäxing växer särskilt på torr till måttligt torr kult...

<h5>Kamäxing (Cynosurus cristatus)</h5><p>Kamäxing växer särskilt på torr till måttligt torr kulturbetesmark (ofta tidigare åkrar) där den gärna följer kreaturens stigar. Den påträffas också på annan starkt kulturpräglad mark, t.ex. längs gärdesvägar, i gräsmattor och på utfyllnadsmark. Men framför allt i västra Småland kan man även finna kamäxingen i översilad, naturlig, artrik betes- eller slåttermark, ibland tillsammans med darrgräs Briza media.
Arten har odlats som vallväxt långt in på 1900-talet och har även ingått i fröblandningar för gräsmattor. Till stor del är den en sentida inkomling i Småland. De ganska talrika uppgifterna från sent 1700-tal och tidigt 1800-tal antyder dock, liksom de nutida västliga förekomsterna i mera naturlig gräsmark, att arten även är en gammal kulturföljeslagare.</p>

Kärrfibbla (Crepis paludosa)

Kärrfibbla växer vanligen i skugga på fuktig eller våt, ...

<h5>Kärrfibbla (Crepis paludosa)</h5><p>Kärrfibbla växer vanligen i skugga på fuktig eller våt, näringsrik jord, oftast i anslutning till rörligt markvatten. Man finner arten vid källor, längs vattendrag, i sluttningar, ravinbottnar och kärr, särskilt alkärr, samt i skogar med lövträd eller gran. Ibland kan den påträffas på igenväxande, fuktig betesmark.</p>

Kärrtistel (Cirsium plustre)

Kärtistel växer på våt till frisk jord. I inlandet påtr...

<h5>Kärrtistel (Cirsium plustre)</h5><p>Kärtistel växer på våt till frisk jord. I inlandet påträffas den i mader och kärr, i lågstarrängar och översilade ängar, i örtrika löv- och granskogar samt på fuktiga vallåkrar och betesmarker. I havsstrandängarna finner man den främst i de övre delarna men även i klippspringor och vid hällkar. Växten ökar ofta starkt då hävden upphör, t.ex. då myrodlingar överges eller beten börjar växa igen. Den inkräktar genom sina stora bladrosetter på värdefullare betesarter men äts i viss utsträckning av både hästar och kor.</p>

Kärrviol (Viola palustris)

Kärrviol förekommer på våt eller fuktig, gyttjeblandad, ...

<h5>Kärrviol (Viola palustris)</h5><p>Kärrviol förekommer på våt eller fuktig, gyttjeblandad, gärna något sur jord. Den förekommer i kärr av olika slag, särskilt skogs- och laggkärr, där den oftast växer i kanterna och på tuvor. Arten anträffas också i löv- och gransumpskog, i våta och fuktiga betesmarker, vid källor och på stränder. Den är kulturgynnad och uppträder gärna i diken och utmed fuktiga vägrenar. På utdikad mark och igenlagda mossodlingar kan den ibland bilda stora bestånd.</p>

Kattfot (Antennaria dioica)

Kattfot växer på torr eller ibland frisk, oftast näringsf...

<h5>Kattfot (Antennaria dioica)</h5><p>Kattfot växer på torr eller ibland frisk, oftast näringsfattig och sandig mineraljord, gärna på tuvor eller i kanter av små slänter. Den förekommer särskilt i välhävdad, ogödslad gräsmark, ofta hagmark. Andra viktiga växtplatser är gles, torr skog, särskilt hällmarkstallskog, och tallbackar. Växten anträffas även i kanterna av skogs- och markvägar, på åkerrenar samt i grustag.
Arten har minskat påtagligt under senare delen av 1900-talet och ses nu i många trakter mest som små restbestånd i vägkanter och skärningar. De viktigaste orsakerna är upphörande utmarksbete, igenväxning och skogsplantering. Kvävenedfallet spelar troligen också en viss roll.</p>

Kirskål (Aegopodium podagraria)

Kirskål är vanligast på kulturmark, där den gynnas av go...

<h5>Kirskål (Aegopodium podagraria)</h5><p>Kirskål är vanligast på kulturmark, där den gynnas av god näringstillgång men i övrigt är mycket fördragsam då det gäller växtförhållandena. Arten bildar ibland stora bestånd på vägkanter, i slänter, på dikesrenar, vid avfallsplatser och på annan skräpmark. I trädgårdar och parker uppträder den som ett närmast outrotligt ogräs. Kirskålens frösättning är svag, och spridningen sker främst genom rotdelar då trädgårdsväxter flyttas eller jord transporteras.
Dessutom ses arten ibland i näringsrik lövskog, bl.a. på finkornig sedimentjord längs åar och bäckar, där den föredrar frisk eller fuktig, kväverik mulljord. I sådana miljöer gör arten ett ursprungligt intryck. Frågan är dock, om sådana bestånd inte är sekundära och har uppkommit genom spridning från gårdsnära miljöer. Det finns en tendens att arten ”tar över” när den växer i lundvegetation och tränger ut andra ädellövskogsarter, vilket är ett tecken på att den inte ingår i ett balanserat, gammalt växtsamhälle.</p>

Klibbal (Alnus glutinosa)

Klibbalen är en invandrare söderifrån, som för cirka 800...

<h5>Klibbal (Alnus glutinosa)</h5><p>Klibbalen är en invandrare söderifrån, som för cirka 8000 år sedan nådde vårt land. Den växer i skogskärr och sumpskogar, vid stränder av bäckar, åar och sjöar samt vid diken och dammar. Ett stycke innanför havsstranden bildar den dungar och snår, ensam eller tillsammans med andra arter. Den första skogen på flacka, näringsrika stränder som torrlagts består ofta av klibbal. De enskilda stammarna blir inte särskilt gamla, men arten föryngrar sig genom stubbskott. En klibbal kan med tiden bygga upp en s.k. alsockel, som blir hemvist åt många mossor, svampar och djur. Klibbalen lever i symbios med en kvävefixerande strålsvamp, som bildar stora knölar på rötterna.
Alarna fäller bladen gröna. Genom sin kvävesamlande förmåga och sitt rikliga förnafall ökar trädet tillgången på näring där det växer.</p>

Klotpyrola (Pyrola minor)

Klotpyrola växer på frisk eller fuktig jord. Arten återfi...

<h5>Klotpyrola (Pyrola minor)</h5><p>Klotpyrola växer på frisk eller fuktig jord. Arten återfinns i gles, örtrik löv- och granskog, ofta på genomsilad mark. Den anträffas också på tuvor i sumpsskog, vid kanterna av fattigkärr samt i hagmark, på renar och intill stigar, ofta tillsammans med björkpyrola Orthilia secunda. Den är karakteristisk för betesmark som anlagts på stränderna av sänkta sjöar och ses ej sällan på fuktiga, skuggiga, igenlagda åkrar.</p>

Knagglestarr (Carex flava)

Knagglestarr växer på fuktig eller ibland våt, näringsri...

<h5>Knagglestarr (Carex flava)</h5><p>Knagglestarr växer på fuktig eller ibland våt, näringsrik och helst kalkrik mark. Arten, som gynnas av rörligt markvatten, växer främst i fuktstråk i örtrik löv- och granskog, i strandkärr vid bäckar och åar och i rikkärr. Dessutom uppträder den gärna på störd mark, exempelvis i diken, vid stigar och dammar.</p>

Knägräs (Danthonia decumbens)

Knägräs växer i låg vegetation på näringsfattig, torr ...

<h5>Knägräs (Danthonia decumbens)</h5><p>Knägräs växer i låg vegetation på näringsfattig, torr till frisk, ej alltför skuggig mark, mycket ofta tillsammans med stagg Nardus stricta. Främst påträffar man arten i mager, ogödslad betesmark, men den förekommer även i gles skog, i hällsprickor och på berghyllor samt på havsstrandängar. Knägräset trivs utefter stigar och småvägar och kan liksom stagg ännu efter ett par mansåldrar stå kvar och visa var dessa gått fram.</p>

Knägräs (Danthonia decumbens)

Knägräs växer i låg vegetation på näringsfattig, torr ...

<h5>Knägräs (Danthonia decumbens)</h5><p>Knägräs växer i låg vegetation på näringsfattig, torr till frisk, ej alltför skuggig mark, mycket ofta tillsammans med stagg Nardus stricta. Främst påträffar man arten i mager, ogödslad betesmark, men den förekommer även i gles skog, i hällsprickor och på berghyllor samt på havsstrandängar. Knägräset trivs utefter stigar och småvägar och kan liksom stagg ännu efter ett par mansåldrar stå kvar och visa var dessa gått fram.</p>

Knapptåg (Juncus conglomeratus)

Knapptåg växer mycket ofta tillsammans med veketåg men f�...

<h5>Knapptåg (Juncus conglomeratus)</h5><p>Knapptåg växer mycket ofta tillsammans med veketåg men föredrar något torrare mark än denna. Den växer på fuktig eller våt jord. Vid källor, i lövsumpskog och i fattiga eller medelrika kärr är den troligen ursprunglig, likaså på flacka sjöstränder och vid smågölar i klippskärgården. Den är mycket störningsgynnad och blir ibland dominerande på övergivna myrtegar och fuktiga betesmarker samt i diken i åkermark. Arten påträffas också vid sänkta myrgölar och i skogskärr. På fuktig skogsmark har arten på kort tid blivit mycket vanlig särskilt på kalhyggen eller där marken körts sönder med skogsmaskiner.</p>

Knippfryle (Luzula campestris)

Knippfryle är en karaktärsväxt för torr, lågvuxen, ört...

<h5>Knippfryle (Luzula campestris)</h5><p>Knippfryle är en karaktärsväxt för torr, lågvuxen, örtrik gräsmark. Den föredrar ljusöppna platser, t.ex. hällmarker eller betade grusåsar och backar, där den betesgynnade arten ofta kan förekomma i stor mängd (grässvålen får då en karakteristisk gulbrun ton). På åkrar som lagts ut som permanent betesmark kan den snabbt bli dominerande. Arten tål gödsling relativt väl men är känslig för igenväxning. − Knippfryle är även vanlig i gräsmattor samt på åkerrenar och markvägar.</p>

Surkörsbär (Prunus cerasus)

Surkörsbär har uppstått i sydöstra Europa och sydvästra...

<h5>Surkörsbär (Prunus cerasus)</h5><p>Surkörsbär har uppstått i sydöstra Europa och sydvästra Asien ur korsningar mellan sötkörsbär Prunus avium och stäppkörsbär Prunus fructiosa, en buskformig, småbladig art. Den har sedan mycket lång tid odlats för sina syrliga frukter, som används till saft och sylt.
Arten som är en buske eller ett litet träd, är vanlig som kvarstående vid ödetorp och gamla gårdar. Genom riklig rotskottsbildning uppstår − i tillräckligt ljusöppna lägen − täta och vidsträckta snår. Till skillnad från sötkörsbär tycks surkörsbär mycket sällan fröspridas.</p>

Kråkvicker (Vicia cracca)

Kråkvicker är ursprunglig på havsstränder, där den finn...

<h5>Kråkvicker (Vicia cracca)</h5><p>Kråkvicker är ursprunglig på havsstränder, där den finns såväl på block- och stenstränder som på sandstränder och i strandängar, särskilt på driftvallar; den är också vanlig i strandsnår. På liknande sätt kan den uppträda vid sötvattensstränder. I inlandet är den annars främst kulturspridd och uppträder på de flesta marktyper, från torra, betade backar till starkt igenväxta kärrängar. Den är också mycket vanlig på åker- och vägrenar, i snår och bryn, på gårdskanter, ödeåkrar, grustag, bangårdar och allehanda skräpmark. Arten växer även i gles lövskog, men blommar där sparsamt eller inte alls. Förr var den ett vanligt åkerogräs.</p>

Kruståtel (Deschampsia flexuosa)

Kruståtel växer på torr eller frisk jord på ett underlag...

<h5>Kruståtel (Deschampsia flexuosa)</h5><p>Kruståtel växer på torr eller frisk jord på ett underlag av grus, sand eller morän. Arten är karakteristisk för magra, ogödslade betes- och slåttermarker tillsammans med fårsvingel Festuca ovina och/eller rödven Agrostis capillaris. Allra vanligast är dock kruståteln i skogsmark, särskilt örtfattig, mager barrskog med en markvegetation av lavar eller ris. I skugga undertrycks den och blommar sparsamt men bildar vidsträckta, vipprika mattor då ljusinsläppet ökar t.ex. efter avverkningar; på hyggen blir den ofta den dominerande arten. Arten gynnas av de skogsbruksmetoder som varit förhärskande i slutet av 1900-talet, troligen också av det sura nedfallet. − Kruståteln växer även i starkt kulturpräglad omgivning, t.ex. på vägkanter, banvallar och skräpmark.</p>

Krypvide (Salix repens)

Krypvide är i Småland en mycket variabel art. Oftast är d...

<h5>Krypvide (Salix repens)</h5><p>Krypvide är i Småland en mycket variabel art. Oftast är den lågväxt eller som namnet anger krypande, men den kan också vara upprätt och blir en upp till meterhög, tätgrenig buske. Kapslarna kan vara tätt vithåriga eller kala. Bladen kan variera i bredd och storlek och framför allt hårighet − vanligen är bladens översida mer eller mindre kal och glansigt mörkgrön, medan undersidan är klädd med tilltryckta, raka, glänsande hår. Ibland är dock bladen helt kala eller tätt och glansigt silkeshåriga på båda sidor. På exemplar med starkt håriga blad är ibland också kvistarna silkesludna, och det finns ofta små stipler på de kraftigaste skotten. Sådana brukar föras till en särskild varitet, sandvide var. argentea; de är sällsynta i Småland. Mindre utpräglade exemplar är vanligare och det finns en jämn övergång till krypvide. Om man avgränsar sandvidet snävt har det dock vissa ekologiska och utbredningsmässiga särdrag.</p>

Kummin (Carum carvi)

Kummin är en ljusälskande, kvävegynnad, konkurrenssvag ar...

<h5>Kummin (Carum carvi)</h5><p>Kummin är en ljusälskande, kvävegynnad, konkurrenssvag art som huvudsakligen växer kring och nära äldre bebyggelse. Främst uppträder den på frisk, gödslad och hårt trampad betesmark men även torrare, på gårdsplaner och vägkanter, kring kreatursgödslade markhällar, på renar samt bangårdar och banvallar. Den är sällsynt i torrängar och högväxt vegetation och ses bara undantagsvis i åkrar. Åtminstone tidigare förekom arten i ängsmark.</p>

Liljekonvalj (Convallaria majalis)

Liljekonvalj påträffas i en mångfald miljöer men oftast ...

<h5>Liljekonvalj (Convallaria majalis)</h5><p>Liljekonvalj påträffas i en mångfald miljöer men oftast på genomsläppligt underlag. Helst växer den i ej alltför skuggig löv- eller blandskog, gärna med ek och hassel. Den trivs även i genomsilade sluttningar samt på torr till fuktig ängs- och hedmark. Nära kusten är steniga ekbackar en vanlig växtplats. Växten förekommer också i torr och gles tallskog på hällmark, grusåsar eller grov morän, men där brukar den inte blomma. I kulturlandskapet påträffas den i slåtterängar och hagmark med lövskogsdungar samt på åkerholmar, renar och banvallar. − Liljekonvaljer odlas ofta för sin skönhet och väldoft, i mitten av 1900-talet till och med i kommersiell skala.</p>

Liten blåklocka (Campanula rotundufolia)

Liten blåklocka växer på torr eller frisk jord i ljusöpp...

<h5>Liten blåklocka (Campanula rotundufolia)</h5><p>Liten blåklocka växer på torr eller frisk jord i ljusöppet till lätt beskuggat läge. Den föredrar näringsfattig mark med lågt och tämligen glesvuxet växttäcke. I torr ogödslad betes- eller slåttermark, t.ex. på grusavlagringar och steniga backar eller vid sandiga stränder, uppträder den tillsammans med fårsvingel Festuca ovina, rödven Agrostis capillaris, ljung Calluna vulgaris, backtimjan Thymus serpyllum och gråfibbla Pilosella officinarum. Dessutom förekommer arten i bergbranter och gles löv- eller blandskog, på renar och grusplaner, i gräsmattor och beteshagar.</p>

Ljung (Calluna vulgaris)

jung växer på sur och näringsfattig mark på ett underlag...

<h5>Ljung (Calluna vulgaris)</h5><p>jung växer på sur och näringsfattig mark på ett underlag av isälvsmaterial, grov morän eller torv. Arten dominerar eller spelar en viktig roll i en mängd olika hed-, skogs- och myrsamhällen, t.ex. på öppna ris och gräshedar, i hedartad, ej för sluten barr- och lövskog, särskilt hälltallskog, på mossar och i många fattigkärr (i rikare kärr blir den mindre framträdande). Den är också vanlig i klippterräng liksom på betesmarker, renar etc. Arten koloniserar snabbt i gamla grustag, på övergivna och sällan körda vägar.
Ljunghedar, som underhölls genom bete och bränning, täckte förr stora arealer i sydvästra Småland men finns nu bara kvar som fragment.</p>

Majbräken (Athyrium filix-femina)

Majbräken växer i lövkärr, alsumpskogar, strandskogar oc...

<h5>Majbräken (Athyrium filix-femina)</h5><p>Majbräken växer i lövkärr, alsumpskogar, strandskogar och andra fuktiga lövskogar samt längs bäckar. Särskilt vid skogskällor påträffas den ofta i stora bestånd. Växten förekommer dock även på torrmark på åkerrenar, i bryn och beteshagar, kring rösen, längs stenmurar och diken; den går ut i mellersta delen av klippskärgården.</p>

Majsmörblomma (Ranunculus auricomus)

Majsmörblommor växer oftast på frisk, mullrik jord i gles...

<h5>Majsmörblomma (Ranunculus auricomus)</h5><p>Majsmörblommor växer oftast på frisk, mullrik jord i gles lövskog och ängsmark men också i lövsumpskog och alkärr och någon gång till och med på torra moränbackar. De påträffas ofta i kulturpräglad vegetation, t.ex. i betesmarker och dikeskanter, på åkerrenar, vid stenrösen och i liknande miljöer. De är något näringskrävande; i väster, där de är ovanliga, brukar de bara finnas i särskilt gynnsamma miljöer.</p>

Maskros (Taraxacum)

I Sverige bildar maskrosorna normalt frukter genom apomixi, ...

<h5>Maskros (Taraxacum)</h5><p>I Sverige bildar maskrosorna normalt frukter genom apomixi, dvs. utan befruktning av pollen. Detta leder till att den nya plantan är genetiskt identisk med moderplantan precis som vid vegetativ förökning. Det som kallas arter är i själva verket sådana icke-sexuella linjer eller kloner som är genetiskt och morfologiskt distinkta.
Skillnaden mellan arterna är som regel små, och arterna är många − i Småland räknar man cirka 280 arter. För att kunna överblicka mångfalden brukar man sammanföra arterna i grupper, sektioner.</p>

Mellanplister (Lamium confertum)

Mellanplister växer på måttligt fuktig eller torr, i rege...

<h5>Mellanplister (Lamium confertum)</h5><p>Mellanplister växer på måttligt fuktig eller torr, i regel mullrik och ganska näringsrik jord; den träder dock tillbaka i de mest näringsrika områdena. Arten är vanligast i trädgårdstäppor, blomrabatter och potatisodlingar och ses även ibland i åkerkanter. Den kan också påträffas på jordhögar, tippar och vägkanter.</p>

Midsommarblomster (Geranium sylvaticum)

Midsommarblomster (eller skogsnäva) växer på mullrik, fri...

<h5>Midsommarblomster (Geranium sylvaticum)</h5><p>Midsommarblomster (eller skogsnäva) växer på mullrik, frisk till fuktig jord. Den förekommer i gles, örtrik löv- och granskog, särskilt vid källdrag eller på genomsilad mark, samt i öppen, örtrik ängsmark − den var förr ett viktigt inslag i slåtterängarna. Ofta har den sällskap med smörbollar Trollius europaeus och humleblomster Geum rivale. Arten påträffas också på dikes- och åkerrenar, i ekbackar och bryn samt längs stigar och vägar.
Täta bestånd av blommande midsommarblomster är en vacker syn men dessvärre ett tecken på vanhävd. När skötseln av betes- och slåttermarker upphör blir midsommarblomster snart dominerande och förkväver mera lågväxta arter som jungfrulin Polygala vulgaris, ormrot Bistorta vivipara och ögontröst Euphrasia.
Arten har ökat under 1900-talet och har fått fler lokaler i sydvästra och södra Småland, där den tidigare var ovanlig. I klippskärgården i norr har den däremot påtagligt svårt att etablera sig.</p>

Ormbär (Paris quadrifolia)

Ormbär växer på frisk till fuktig, näringsrik mulljord. ...

<h5>Ormbär (Paris quadrifolia)</h5><p>Ormbär växer på frisk till fuktig, näringsrik mulljord. Man finner oftast växten i örtrik skog med lövträd eller gran, där den trivs särskilt väl på översilad mark i sluttningar eller branter och vid stränder av vattendrag. Den anträffas även i lövsumpskog, på tuvorna i alkärr och i kärrkanter. I odlingslandskapet återfinns den på åkerholmar, bryn och gammal lövängsmark. I västra Småland är arten relativt starkt bunden till grönsten.</p>

Ormrot (Bistorta vivipara)

Ormrot är en nordlig art, vars nuvarande skandinaviska sydg...

<h5>Ormrot (Bistorta vivipara)</h5><p>Ormrot är en nordlig art, vars nuvarande skandinaviska sydgräns går genom Småland. Tidigare har den funnits på enstaka lokaler i Halland, Skåne och Blekinge. Norrut har arten mycket vid ekologi, men i vårt landskap är den en av de bästa indikationerna på fuktig, ogödslad och välhävdad ängs- och hagmark. Den uppträder i låg vegetation i fuktig, gärna sluttande hagmark, i genomsilade ängar och vid källor; förr var den vanlig i slåtterängar. Endast sällan påträffas den i skogsmark eller på vägkanter; i regel handlar det då om restbestånd. − Ormroten minskar när ängs- och betesmarkerna växer igen men kan ännu inte betraktas som hotad i landskapet som helhet.</p>

Piprör (Calamagrostis arundinacea)

Piprör växer på torr eller frisk, förna- eller mullrik j...

<h5>Piprör (Calamagrostis arundinacea)</h5><p>Piprör växer på torr eller frisk, förna- eller mullrik jord på grusigt eller sandigt underlag. Arten förekommer i gles och blockig löv- eller blandskog, särskilt med asp och ek och med blåbär, lingon och kruståtel i fältskiktet, gärna på kullar och i sluttningar. Den anträffas även i vägslänter och i torra, hedartade beteshagar. Arten ökar då betet upphör.</p>

Praktlysing (Lysimachia punctata)

Praktlysing är en sydosteuropeisk och asiatisk art- eller r...

<h5>Praktlysing (Lysimachia punctata)</h5><p>Praktlysing är en sydosteuropeisk och asiatisk art- eller rättare ett artkomplex − som odlats som prydnadsväxt sedan 1800-talet. Växten förvildas lätt på frisk eller fuktig jord t.ex. utanför trädgård och i skogsbryn samt på vägkanter, utfyllnadsmark och avfallsplatser. Den sätter inte frö men bildar täta bestånd genom vegetativ förökning. Spridningen sker med utkast och genom transport av jordmassor. Förekomster av praktlysing indikerar nästan alltid trädgårdsutkast.</p>

Prästkrage (Leucanthemum vulgare)

Prästkrage är föga nogräknad då det gäller fuktighet o...

<h5>Prästkrage (Leucanthemum vulgare)</h5><p>Prästkrage är föga nogräknad då det gäller fuktighet och näring men är allmännast på frisk och föga finkornig jord. Växten anträffas på gräsmark av de flesta slag, t.ex. i örtrika, torra till fuktiga ängar och svagt betade hagmarker, på renar, vägkanter och igenlagda åkrar samt i diverse ogräsvegetation. Den brukar öka starkt efter att betet upphört eller en slåttervall lagts igen men minskar återigen om igenväxningen tar över.
Förr såg man ofta prästkragen i slåtterängarna. Den uppträdde också som ogräs i vallar och fodermarker. Växten var knappast välsedd, eftersom den inte gärna åts av djuren och även gjorde höet illasmakande.</p>

Revsmörblomma (Ranunculus repens)

Revsmörblomma växer på fuktig och relativt näringsrik ma...

<h5>Revsmörblomma (Ranunculus repens)</h5><p>Revsmörblomma växer på fuktig och relativt näringsrik mark på bar jord eller i föga sluten vegetation. I skogsmark finns den i småkärr och vid källor samt i örtrik löv- eller barrsumpskog. På stränder (både vid havet och vid sötvatten) bildar den ofta en distinkt bård på driftvallar. Den kulturgynnade arten är mycket vanlig på låglänta och fuktiga betesmarker, på mossodlingar, i dikeskanter, kring gårdar (gärna vid gödselstäder), på vägkanter, fuktiga stigar och utfyllnadsmark. I fuktängar och åkrar med dålig dränering omger den våtare fläckar med kärrkavle Alopecurus geniculatus.
Arten är ett besvärligt ogräs på åkrar och i trädgårdar. Om den uppträder i mängd på vallåkrar och skörden ensileras kan detta innebära en viss risk för att kreaturen blir förgiftade.</p>

Rödklöver (Trifolium pratense)

Rödklöver växer på all slags ej för torr eller fuktig m...

<h5>Rödklöver (Trifolium pratense)</h5><p>Rödklöver växer på all slags ej för torr eller fuktig mark, t.ex. betes- och slåttermark, stränder, renar, bryn, gårds- och vägkanter, igenlagda åkrar och skräpmark. Arten har odlats till foder i Sverige sedan 1700-talet, främst med utländskt utsäde, och är sedan 1800-talet den viktigaste av alla foderväxter. Det är troligt att en stor del av dagens förekomster är förvildade.</p>

Rödsippa (Hepatica nobilis)

Rödsippa är en färgvariant av blåsippa. Den växer halv�...

<h5>Rödsippa (Hepatica nobilis)</h5><p>Rödsippa är en färgvariant av blåsippa. Den växer halvöppet till ganska skuggigt på torr till frisk, väldränerad mark, den undviker våta eller fuktiga lokaler. Arten utvecklar sig bäst på näringsrik mull. Den är kalkgynnad och förekommer västerut särskilt på grönsten. Oftast ser man rödsippan i ädellövskog, gärna under lind och hassel i gamla lövängsområden, i ekbackar samt i mullrik granskog. Den väser gärna i sluttningar, gläntor och bryn. Växten uppträder ofta tillsammans med vipstarr Carex digitata och kranshakmossa Rhytidiadelphus triquetrus ("blåsippsmossa").</p>

Rödven (Agrostis capillaris)

Rödven är en av Smålands allra vanligaste växter − kan...

<h5>Rödven (Agrostis capillaris)</h5><p>Rödven är en av Smålands allra vanligaste växter − kanske den individrikaste. Den tillhör de tongivande arterna på torra hedar och i torra till måttligt fuktiga ängar. Relativt ursprungliga biotoper är hällmarker, klippkrön, grusåsar och backar, gles löv- eller barrskog samt strandängar, både vid havet och vid sötvatten. I kulturlandskapet är beteshagar, gräs- och grusplaner, åkerrenar och vägkanter vanliga växtplatser. Rödvenen ökar under en period efter det att betet upphört. På igenväxande åkermark blir det ofta den dominerande arten. − Rödven odlas i gräsmattor, vilka blir mjuka och mycket täta.</p>

Röllika (Achillea millefolium)

Röllika växer på mark med skiftande näringstillgång men...

<h5>Röllika (Achillea millefolium)</h5><p>Röllika växer på mark med skiftande näringstillgång men oftast på torr och mager, sandblandad jord. Exempel på växtplatser är torrängar på grusåsar och sandfält samt torr och gles lövskog. Mera sällan ser man växten i fuktigare miljöer, t.ex. dominerad av tuvtåtel Deschampsia cespitosa. I kulturmiljö påträffas den i gräsmattor och gamla fodervallar, på trädesåkrar, hårdbetad mark, gårdsplaner, renar och utfyllnadsmark. Den uthärdar gödsling och är ganska igenväxningstålig. Som betesväxt är arten speciellt uppskattad av får.</p>

Sälg (Salix caprea)

Sälgen växer gärna öppet. Den påträffas i bergbranter,...

<h5>Sälg (Salix caprea)</h5><p>Sälgen växer gärna öppet. Den påträffas i bergbranter, skogsbryn och gläntor samt, oftast i enstaka exemplar, inblandad i de flesta slag av skogar. Den förekommer också vid sandiga sjöstränder, längs åar och bäckar, i ängar och betesmarker, i bryn, på vägkanter och renar. Sälgen är ett pionjärträd, vars frön gror särskilt bra efter bränder.
Sälgar bör liksom rönnar och oxlar sparas i odlingslandskapet. De är viktiga pollenkällor för humlor och bin, och i synnerhet hansälgarna utgör prydnader i landskapet.</p>

Sammetsdaggkåpa (Alchemilla glaucescens)

Sammetsdaggkåpa föredrar torr till frisk, gärna grusig el...

<h5>Sammetsdaggkåpa (Alchemilla glaucescens)</h5><p>Sammetsdaggkåpa föredrar torr till frisk, gärna grusig eller sandig mark med kort gräsväxt. Den är en framträdande art i torrängarna i det gammaldags odlingslandskapet, särskilt på hällmarker, grusåsar, backar och ogödslad betesmark. Man finner den dock även på t.ex. vägkanter, stigar, igenlagda åkrar och järnvägsområden. Arten är ljuskrävande och missgynnas av gödsling och igenväxning.</p>

Skogsfibbla (Hieracium)

De flesta skogsfibblearter växer på frisk till torr, mer e...

<h5>Skogsfibbla (Hieracium)</h5><p>De flesta skogsfibblearter växer på frisk till torr, mer eller mindre basrik, beskuggad mark, gärna i sluttningar. Typiska miljöer är näringsrika skogsbranter med ädellövskog eller gran, gärna på grönsten. Vissa arter, som granfibbla Hieracium pellucidum, finner man nästan enbart i gammal, sluten granskog, medan andra föredrar mer ljusöppna och kulturbetingade miljöer. Det finns dock arter som även, eller rentav huvudsakligen, växer i trivialare skogsmark och på vägskärningar − ett exempel är tallfibbla Hieracium scandinaviorum. En art, hällfibbla Hieracium stenolepis, växer gärna i klippbranter och rasmarker. Kunskapen om de enskilda arternas krav är dock ännu bristfällig.
Tidigare var skogsfibblefloran synnerligen rikt utvecklad i lövrik, ogödslad, sent slagen ängsmark; detta framstod rentav då som skogsfibblornas huvudbiotop. Denna miljö är nu i stort sett borta, vilket innebär att skogsfibblorna har gått tillbaka starkt sedan 1900-talets första decennier.
Åtskilliga arter kom in med centraleuropeiskt gräsfrö i slutet av 1800-talet och påträffas i parker kring herrgårdar och säterier.</p>

Skogsförgätmigej (Myosotis sylvatica)

Skogsförgätmigej är inhemsk så lång norrut som till Sk�...

<h5>Skogsförgätmigej (Myosotis sylvatica)</h5><p>Skogsförgätmigej är inhemsk så lång norrut som till Skåne och sydligaste Halland och växer där i örtrik lövskog. Dessutom odlas den som prydnadsväxt, i Småland sedan mitten av 1800-talet. Arten förvildas lätt på frisk mulljord i och utanför trädgårdar och parker, i snår, på frisk gräsmark, vägkanter, skräpmark och tippar. Med utkast kommer den till skogsdungar och bryn och kan etablera sig varaktigt i gles lövskog. Växten är alltjämt populär i odling och sprider sig fortfarande i landskapet.</p>

Skogsfräken (Equisetum sylvaticum)

Skogsfräken växer oftast i fuktig skog, särskilt gles gra...

<h5>Skogsfräken (Equisetum sylvaticum)</h5><p>Skogsfräken växer oftast i fuktig skog, särskilt gles granskog men också löv- och blandskog. De bildar ibland stora bestånd nära källor, i svaga sluttningar och i skogskärr. Arten förekommer också i strandkärr, sumpskog, raviner och bäckdalar liksom på betesmarker, renar och dikeskanter. I näringsfattiga trakter har den varit ett vanligare åkerogäs än åkerfräken.</p>

Skogsklöver (Trifolium medium)

Skogsklöver växer på torr eller ganska torr, näringsfatt...

<h5>Skogsklöver (Trifolium medium)</h5><p>Skogsklöver växer på torr eller ganska torr, näringsfattig mark. Den förekommer i gles, örtrik lövskog framför allt i gläntor och bryn, på åkerrenar och vägkanter samt i ej alltför hårt betade hagar. Arten gynnas förmodligen av igenväxning så länge denna inte gått alltför långt, och den har därför troligen ökat under den senare delen av 1900-talet.</p>

Skogskovall (Melampyrum sylvaticum)

Skogskovall växer på måttligt fuktig till måttligt torr ...

<h5>Skogskovall (Melampyrum sylvaticum)</h5><p>Skogskovall växer på måttligt fuktig till måttligt torr jord, oftast tillsammans med ängskovall Melampyrum pratense men ej i mycket näringsfattiga miljöer. Den är vanligast i gläntor och bryn av ängsartad löv- och blandskog, ofta tillsammans med hassel Corylos avellana, vipstarr Carex digitata och blåsippa Hepatica nobilis. Arten påträffas även i friska (mera sällan i torra) ängar samt i beteshagar och på renar.</p>

Skogsnoppa (Gnaphalium sylvaticum)

Skogsnoppa väser i gles vegetation på torr till ganska fuk...

<h5>Skogsnoppa (Gnaphalium sylvaticum)</h5><p>Skogsnoppa väser i gles vegetation på torr till ganska fuktig, ofta sandig eller moig, näringsfattig jord. Den är vanligast på starkt kulturpåverkad mark som skogsvägar, stigar, grustag, järnvägsområden, renar, slitna betesmarker, flerårsvallar och igenlagda åkrar (där den kan bilda täta bestånd). Mera sällan ses den i gles barr- och blandskog, på flacka mineraljordsstränder vid sötvatten och i klippängar; sådana miljöer är kanske artens naturliga hemvist.</p>

Skogssallat (Mycelis muralis)

Skogssallat växer på måttligt torr eller svagt fuktig, mu...

<h5>Skogssallat (Mycelis muralis)</h5><p>Skogssallat växer på måttligt torr eller svagt fuktig, mullrik och helst basrik jord. Den påträffas i örtrik löv- och granskog, särskilt i dungar, gläntor och bryn. Den uppträder ofta på berghyllor, i blockansamlingar och raviner samt längs bäckar. Arten är kulturgynnad och uppträder gärna längs skogsvägar, även i kulturgranskog, samt på kalhyggen, i lövsnår. på utfyllnadsmark och tippar.</p>

Skogsstjärna (Trientalis europaea)

Skogsstjärna växer på näringsfattig jord, särskilt i gl...

<h5>Skogsstjärna (Trientalis europaea)</h5><p>Skogsstjärna växer på näringsfattig jord, särskilt i gles, fuktig till ganska torr löv- och barrskog. Ej sällan ses den i fuktstråk och i fastmarkskanter mot skogskärr. Den kan också förekomma i måttligt starkt betad hagmark. Den går sparsamt ut i ytterskärgården.</p>

Skogsstjärnblomma (Stellaria longifolia)

Skogsstjärnblomma växer naturligt på frisk till fuktig, e...

<h5>Skogsstjärnblomma (Stellaria longifolia)</h5><p>Skogsstjärnblomma växer naturligt på frisk till fuktig, ej alltför näringsfattig mark i barrskog och barrblandskog. Den föredrar ställen där markvattnet är rörligt, t.ex. översilade sluttningar, källkanter, bäckstränder, raviner och dalbottnar, men ses även i sumpskog, t.ex. alsumpskog och i kanten av skogskärr. Arten är kulturgynnad och växer gärna på fuktiga hyggen, i traktorspår, utmed skogsbilvägar och på dikesvallar.</p>

Skogsviol (Viola riviniana)

Skogsviol växer oftast på frisk mulljord i löv- och bland...

<h5>Skogsviol (Viola riviniana)</h5><p>Skogsviol växer oftast på frisk mulljord i löv- och blandskog, men den kan även växa vid översilningsstråk eller omvänt i torra, hedartade ek- och björkhagar. Den gynnas av måttlig ljustillgång och blir särskilt riklig i bryn och gläntor. I skugga, t.ex. i örtrik granskog, förekommer den enstaka och blommar sparsamt. Skogsviolen kan även växa öppet i bergbranter, på vägkanter eller på betesmark. I torra och exponerande lägen blir den småvuxen och förväxlas lätt med sandviol Viola rupestris, som i Småland dock alltid är tätt hårig.</p>

Slåtterfibbla (Hypochoeris maculata)

Slåtterfibbla växer i sol eller måttlig skugga på torr e...

<h5>Slåtterfibbla (Hypochoeris maculata)</h5><p>Slåtterfibbla växer i sol eller måttlig skugga på torr eller måttligt torr, näringsfattig jord. Den förekommer på örtrik, ogödslad lågvuxen gräsmark samt i gles ljusöppen skog, t.ex. i ekbackar eller ris- och lavdominerad tallskog. Ofta finner man den längs markvägar och på stigkanter, i beteshagar och på åkerrenar. Någon sällsynt gång kan arten i nordöstra Småland uppträda i örtrika bergbranter.
Arten gynnas av slåtter och av ett måttligt, sent påsläppt bete. Även om slåtterfibblan fortfarande är allmän i stora delar av Småland har den minskat under senare delen av 1900-talet, främst för att ängar och hagmarker fått växa igen och för att de gammeldags, betade skogarna håller på att försvinna. Man ser den numera mest i enstaka exemplar; förr bildade arten ofta rika bestånd.</p>

Slåttergubbe (Arnica montana)

Slåttergubbe växer på torr till måttligt fuktig, ofta n�...

<h5>Slåttergubbe (Arnica montana)</h5><p>Slåttergubbe växer på torr till måttligt fuktig, ofta näringsfattig och sur mineraljord. Den är en sällskaplig växt, som trivs bäst på öppen, ogödslad gräsmark med låg vegetation. Man finner den också på renar och längs stigar samt, som relikt från mer öppen vegetation, i gles löv- och blandskog. Arten är en karaktärsväxt för gammaldags slåtterängar och betesmarker.
Slåttergubben måste i stora delar av Småland betecknas som allmän. Likväl är den en växt som minskat påtagligt. På många platser ses den endast som enstaka vegetativa exemplar utmed skogsvägar och liknande. De viktigaste anledningarna till minskningen är att slåttern har upphört samt att betesmarker gödslats, planterats med skog eller växt igen. Arten har svårt att finna nya typer av växtplatser och måste därför betecknas som en i längden hotad art.</p>

Smörboll (Trollius europaeus)

Smörbollar växer på näringsrik, frisk till fuktig mark. ...

<h5>Smörboll (Trollius europaeus)</h5><p>Smörbollar växer på näringsrik, frisk till fuktig mark. Arten förekommer framför allt i högörtängar tillsammans med t.ex. skogssnäva Geranium sylvaticum och storbladiga daggkåpor Alchemilla, i gles, fuktig lövskog samt i kanterna av källkärr och lövkärr. Arten är slåttergynnad och betesgynnad (den brukar få stå orörd av kreaturen) och kan stå kvar länge efter upphörd hävd. I längden klarar den dock inte igenväxningen med älggräs Filipendula ulmaria och sly utan försvinner i regel några tiotal år efter att hävden har upphört.
Den praktfulla växten odlas eller inplanteras ibland, särskilt i trakter där den är ovanlig.</p>

Smultron (Fragaria vesca)

Smultron växer öppet eller något skuggigt på frisk eller...

<h5>Smultron (Fragaria vesca)</h5><p>Smultron växer öppet eller något skuggigt på frisk eller ganska torr, mullrik jord. Arten påträffas i klipp- och torrängar, beteshagar, gles löv- eller blandskog samt på åker- och vägrenar. Den gynnas av störning och kan uppträda massvis i t.ex. vägskärningar och slänter liksom på hyggen.</p>

Smultronblom

Smultron växer öppet eller något skuggigt på frisk eller...

<h5>Smultronblom</h5><p>Smultron växer öppet eller något skuggigt på frisk eller ganska torr, mullrik jord. Arten påträffas i klipp- och torrängar, beteshagar, gles löv- eller blandskog samt på åker- och vägrenar. Den gynnas av störning och kan uppträda massvis i t.ex. vägskärningar och slänter liksom på hyggen.</p>

Snödroppe (Galanthus nivalis)

Snödroppe är en välkänd art, som har smala jämnbreda bl...

<h5>Snödroppe (Galanthus nivalis)</h5><p>Snödroppe är en välkänd art, som har smala jämnbreda blad. Den är ursprunglig i större delen av Europa, dock inte i Norden. Som prydnadsväxt är den gammal − den var i mitten av 1800-talet, liksom nu, allmänt odlad i Småland. Arten står ofta kvar vid ödetorp, i gamla trädgårdar och i parkgräsmattor. Den sprids utanför tomter och på betesmarker samt i snår och bryn. På fuktig och mullrik jord förökar sig arten ofta starkt med hjälp av sidolökar.</p>

Stenbär (Rubus saxatilis)

Stenbär påträffas i frisk skogsmark, särskilt i gles, bl...

<h5>Stenbär (Rubus saxatilis)</h5><p>Stenbär påträffas i frisk skogsmark, särskilt i gles, blockig eller stenig, ängsartad löv- och blandskog. I odlingslandskapet återfinns arten i betesmark, vid rösen, längs stenmurar, vägar, diken och åkerkanter</p>

Stensöta (Polypodium vulgare)

Stensötan föredrar frisk eller torr jord. Man finner den i...

<h5>Stensöta (Polypodium vulgare)</h5><p>Stensötan föredrar frisk eller torr jord. Man finner den i skog av skiftande slag, oftast i bergsspringor, på klipphyllor och större block, vid hällar eller mellan block och stenar. På sandigt eller stenigt underlag kan den ibland växa direkt på marken. I odlingslandskapet anträffas växten i liknande miljöer men gärna mer ljusöppet, dessutom i rösen och på stengärden.</p>

Stinknäva (Geranium robertianum)

Stinknäva växer framför allt i gles löv- och blandskog, ...

<h5>Stinknäva (Geranium robertianum)</h5><p>Stinknäva växer framför allt i gles löv- och blandskog, särskilt på mull- och förnaansamlingar på hällar och block, i bergsskrevor, på klippavsatser samt i rasbranter. Vid havet växer den ofta exponerat, på blockiga stränder och på fågelskär. Arten är dessutom vanlig i odlingslandskapet, där man finner den i rösen, på stenmurar, husgrunder, grusgångar och markvägar samt vid klippor och block i betesmark. Någon gång förekommer den på skräpmark.
</p>

Stjärnstarr (Carex echinata)

Stjärnstarr växer på fuktig eller våt mark. Den förekom...

<h5>Stjärnstarr (Carex echinata)</h5><p>Stjärnstarr växer på fuktig eller våt mark. Den förekommer i de flesta typer av kärr (ej i de starkt kalkpåverkade); i käll- och översilningskärr kan den vara dominerande. Vidare finns den i våt eller fuktig, lågväxt ängs- och betesmark, i sumpskog samt vid stränder. Exempel på biotoper i kulturmiljö är skogsvägar, hyggen, fuktig betesmark, diken och gamla torvtäkter.</p>

Stor blåklocka (Campanula persicifolia)

Stor blåklocka växer lika väl i friska, frodiga och artik...

<h5>Stor blåklocka (Campanula persicifolia)</h5><p>Stor blåklocka växer lika väl i friska, frodiga och artika ängar som torrängar, på blockmark och i rasbranter. Den förekommer också i gles ekskog samt i annan örtrik löv- och granskog. Man finner den även på hyggen, ogödslade betesmarker, åkerholmar och renar. Arten har länge odlats som prydnadsväxt och kan påträffas kvarstående vid ödetorp.</p>

Stor ljusblå klocka (Campanula persicifolia)

Stor ljusblå klocka är en färgvariant av den vanliga stor...

<h5>Stor ljusblå klocka (Campanula persicifolia)</h5><p>Stor ljusblå klocka är en färgvariant av den vanliga stora blåklockan. Den växer lika väl i friska, frodiga och artika ängar som torrängar, på blockmark och i rasbranter. Den förekommer också i gles ekskog samt i annan örtrik löv- och granskog. Man finner den även på hyggen, ogödslade betesmarker, åkerholmar och renar. Arten har länge odlats som prydnadsväxt och kan påträffas kvarstående vid ödetorp.</p>

Trädgårdsstormhatt (Aconitum stoerkianum)

Trädgårdsstormhatt är en i kultur uppkommen hybrid mellan...

<h5>Trädgårdsstormhatt (Aconitum stoerkianum)</h5><p>Trädgårdsstormhatt är en i kultur uppkommen hybrid mellan äkta stormhatt Aconitum napellus och Aconitum variegatum, en annan mellaneuroeisk art. Den är frösteril och för sin fortlevnad helt beroende av vegetativ förökning via nya rotknölar som bildas från stambasen. Trots detta är den utomordentligt seglivad och dröjer kvar länge vid gammal bebyggelse, på torpplatser och i vägkanter. Den kan stå kvar även i sluten skog men blommar där sparsamt eller inte alls. Sekundärt uppträder den på utkast eller tippar.
Trädgårdsstormhatten har odlats i landet åtminstone sedan 1700-talet och troligen sedan medeltiden. I trädgårdar som anlagts på senare tid ses den däremot sällan.</p>

Stor vattenmåra (Galium elongatum)

Stor vattenmåra tycks i allmänhet växa våtare och mer n�...

<h5>Stor vattenmåra (Galium elongatum)</h5><p>Stor vattenmåra tycks i allmänhet växa våtare och mer näringsrikt än vattenmåra, oftast på platser som torkar ut sent under säsongen. Man finner den i lövskogskärr, på blöta stränder av sjöar och åar (där den kan växa i ganska hög och tät vegetation), på översvämningsmark och i botten på diken. Den uppträder gärna i igenväxande miljöer.</p>

Strätta (Angelica sylvestris)

Strätta växer på fuktig, ej alltför näringsfattig mark....

<h5>Strätta (Angelica sylvestris)</h5><p>Strätta växer på fuktig, ej alltför näringsfattig mark. Den förekommer i strandängar och strandkärr såväl vid havet som vid sötvatten. Arten uppträder också i gles, fuktig eller frisk, ängsartad löv- och blandskog samt i örtrik lövsumpskog. Den påträffas ofta längs vattendrag eller på mark med rörligt markvatten. I odlingslandskapet växer den längs diken, i övergiven ängsmark, på vägkanter och på gamla åkrar som försumpats.</p>

Sumpmåra (Galium uliginosum)

Sumpmåra växer torrt till ganska fuktigt på ej alltför n...

<h5>Sumpmåra (Galium uliginosum)</h5><p>Sumpmåra växer torrt till ganska fuktigt på ej alltför näringsfattig mark med låg vegetation. Den är en karaktärsväxt för ogödslade ängs- och betesmarker men kan även växa i bryn, på örtrika vägkanter och i diken. I de näringsfattigaste trakterna är den bunden till svagt översilad mark med prägel av rikkärr men kan i övrigt växa på helt torr mark, t.ex. på grusbackar i hagar.</p>

Svartkämpar (Plantago lanceolata)

Svartkämpar växer på torr till måttligt torr mark i ljus...

<h5>Svartkämpar (Plantago lanceolata)</h5><p>Svartkämpar växer på torr till måttligt torr mark i ljusöppna lägen. Allra vanligast är den nog i störd vegetation, exempelvis på vägkanter, grusplaner, skräpmark och trädesåkrar samt i vallodlingar och gräsmattor, men den är också framträdande på torr betesmark, backar, sandfält, grusåsar och hällar. Den gynnas av bete, tramp och annat slitage.</p>

Svinrot (Scorzonera humilis)

Svinrot var förr en karaktärsväxt för magra, lågväxta ...

<h5>Svinrot (Scorzonera humilis)</h5><p>Svinrot var förr en karaktärsväxt för magra, lågväxta slåtterängar på svagt fuktig mark i hela södra Sverige. Svinrotsängar var då vanliga i hela Småland. De flesta låg i sluttningar; viktiga följearter till svinroten var slåttergubbe Arnica montana, ängsskallra Rhinanthus minor och ibland stagg Nardus stricta. Utmärkande var vidare en blandning av arter med skilda krav på fuktighet, många av dem nu sällsynta.
Större, ännu hävdade svinrotsängar är nu ytterst ovanliga, men småytor på åkerrenar och bryn, oftast igenväxande, påträffas fortfarande ibland. Svinroten är beteskänslig. Den kan överleva i svagt betad hagmark men försvinner i mera intensivt hävdad betesmark. Däremot är den ganska igenväxningstålig.
I Småland ses svinroten mera sällan på ej slåtterpräglad mark. Exempel kan vara gles lövskog med ris och ektallskog. I den senare skogstypen förekommer växten dock bara sparsamt. Kvarvarande svinrotsängar eller rester av sådana är förstklassiga naturvårdsobjekt. De bör skötas genom årlig, traditionellt utförd (sen) slåtter där höet avlägsnas</p>

Syltåg (Juncus tenuis)

Syltåg är ursprunglig i Nordamerika. Till Sverige har arte...

<h5>Syltåg (Juncus tenuis)</h5><p>Syltåg är ursprunglig i Nordamerika. Till Sverige har arten troligen kommit med vallfrö eller utsäde. Den växer måttligt torrt till måttligt fuktigt på platser där marken packats eller trampats, till exempel i traktorspår, på markvägar och gångstigar, längs gatukanter, på kulturbetesmark, vid badplatser och på upplagsplatser.
Artens spridning gick till en början långsamt. Först på 1920-talet började fynden komma tätare och spridningen pågår troligen fortfarande. Fröna blir klibbiga i väta och sprids lätt med fordon och redskap till nya platser.</p>

Teveronika (Veronica chamaedrys)

Teveronika växer på torr till ganska fuktig jord. Arten ut...

<h5>Teveronika (Veronica chamaedrys)</h5><p>Teveronika växer på torr till ganska fuktig jord. Arten uthärdar full sol men trivs bra även i måttlig skugga. I någorlunda naturlig miljö påträffas den i gles, örtrik löv- och granskog, särskilt i bryn och gläntor, samt i fårsvingel- eller knylhavredominerade torrängar i moränskärgården. Teveronika är dock mycket vanligare i natur- och kulturbetesmarker, på dikes- och vägrenar och på röjd mark. Den är relativt igenväxningstålig och tydligt kvävegynnad (utvecklas t.ex. kraftigt på hyggen).</p>

Tibast (Daphne mezereum)

Tibast trivs på fuktig och näringsrik mulljord. Som sponta...

<h5>Tibast (Daphne mezereum)</h5><p>Tibast trivs på fuktig och näringsrik mulljord. Som spontan påträffas arten i ängsartad skog av olika sammansättning, gärna vid källflöden eller längs bäckar. Ofta finner man den vid frambrytande vatten i branterna av grusavlagringar och i ravinsidor. Spontana bestånd är ofta individrika.
Trots att bären är starkt giftiga odlas arten ofta som prydnadsväxt, i Småland redan i början av 1800-talet. Tibastens giftighet hindrar inte heller fåglar att sprida den i omgivningen. Som förvildad växer den ofta ganska öppet och relativt torrt, t.ex. vid stigar, i stenrösen, bryn och betesmark. De förvildade bestånden består i regel av enstaka buskar.</p>

Tjärblomster (Viscaria vulgaris)

Tjärblomstret är en värme- och ljusälskande växt, som f...

<h5>Tjärblomster (Viscaria vulgaris)</h5><p>Tjärblomstret är en värme- och ljusälskande växt, som föredrar torra eller mycket torra växtplatser på ej alltför sur grus- eller sandmark. I torrängsvegetation förekommer den i bergbranter och på hällmarker, i åssluttningar och på gruskullar. Den är ganska kulturgynnad och ses ofta på vägrenar, i skärningar och grustag, på banvallar och grusplaner.</p>

Tomtskräppa (Rumex obtusifolius)

Tomtskräppa växer på näringsrik, helst trampad och betad...

<h5>Tomtskräppa (Rumex obtusifolius)</h5><p>Tomtskräppa växer på näringsrik, helst trampad och betad, frisk eller fuktig mark, gärna på lera. Den ses framför allt i närheten av bebyggelse, t.ex. på tomter, kring ladugårdar och uthus, på kulturbetesmarker och olika typer av störd mark. Den är mycket konkurrenskraftig och uppträder ofta i stora bestånd. Ibland ses arten i naturligare omgivning vid fuktstråk i lövskog och alkärrskanter, i de flesta fall troligen som kulturspridd eller rest från ett tidigare öppet stadium.</p>

Toppdån (Galeopsis bifida)

Toppdån växer på torr till något fuktig, kväverik, öpp...

<h5>Toppdån (Galeopsis bifida)</h5><p>Toppdån växer på torr till något fuktig, kväverik, öppen jord. Vanligast är växten på kulturmark: i åkerkanter, kring gödselstäder, ladugårdar och uthus, på trampade ställen i betesmarker och på skräpmark. Naturliga förekomster har den i gles skog, t.ex. på hällar, i branter och gläntor. Den ingår i markens fröbank och kan bilda massförekomst på hyggen och brandfält. Arten är också vanlig på steniga eller grusiga, tånggödslade havsstränder samt på driftvallar, både vid havet och vid sötvatten.</p>

Toppdån lila (Galeopsis bifida)

Lila toppdån är en variation av toppdån. Den växer på t...

<h5>Toppdån lila (Galeopsis bifida)</h5><p>Lila toppdån är en variation av toppdån. Den växer på torr till något fuktig, kväverik, öppen jord. Vanligast är växten på kulturmark: i åkerkanter, kring gödselstäder, ladugårdar och uthus, på trampade ställen i betesmarker och på skräpmark. Naturliga förekomster har den i gles skog, t.ex. på hällar, i branter och gläntor. Den ingår i markens fröbank och kan bilda massförekomst på hyggen och brandfält. Arten är också vanlig på steniga eller grusiga, tånggödslade havsstränder samt på driftvallar, både vid havet och vid sötvatten.</p>

Träjon (Dryopteris filix-mas)

Träjon är särskilt vanlig på kulturmark: vid block och h...

<h5>Träjon (Dryopteris filix-mas)</h5><p>Träjon är särskilt vanlig på kulturmark: vid block och hällar, kring rösen, längs stenmurar och markvägar, på åkerholmar och i bryn. Arten förekommer i gles, blockig skog av olika slag, från mullrik lövskog till hälltallskog, kanske ibland kvarstående från en tid när markerna var mera öppna. Den påträffas också i bäckdalar och rasbranter. Vid kusten kan man finna den ända ute på småskären.
Arten odlas ibland som prydnadsväxt.</p>

Tusensköna (Bellis perennis)

Arten är en flerårig ört med kort upprätt jordstam. Stj�...

<h5>Tusensköna (Bellis perennis)</h5><p>Arten är en flerårig ört med kort upprätt jordstam. Stjälken kan bli drygt två decimeter hög och är bladlös. Bladskaften är vingade och bladskivan blir 6–40 × 4–20 mm med rundad spets. Blomkorgarna är toppställda med vanligen vita eller delvis rosa strålblommor som kan bli 4–11 mm långa. Diskblommorna är gula och ca 1,5 mm långa. Den rikligaste blomningen sker under försommaren, men sporadisk blomning förekommer under hela säsongen.</p>

Tvåblad (Listera ovata)

Tvåblad växer i lätt till djup skugga på måttligt fukti...

<h5>Tvåblad (Listera ovata)</h5><p>Tvåblad växer i lätt till djup skugga på måttligt fuktig, näringsrik jord, gärna i sluttningar med översilande vatten, vid bäckstråk och i mullrika dalbottnar. Arten förekommer i ängsartad lövskog med ek, björk och hassel samt fuktängar och lövkärr, helst med al eller ask. Förr påträffades den ofta i slåtterängar. Nu är sådana sällsynta, men tvåbladet trivs utmärkt i de mullrika lundar som de forna ängsmarkerna givit upphov till. Arten är beteskänslig.</p>

Vanlig ögontröst (Euphrasia stricta)

Vanlig ögontröst växer på torr till frisk mark. Oftast f...

<h5>Vanlig ögontröst (Euphrasia stricta)</h5><p>Vanlig ögontröst växer på torr till frisk mark. Oftast finner man den i starkt kulturpåverkade miljöer, t.ex. på markvägar och stigkanter, i grustag samt på industriplaner. Dessutom påträffas den i betesmarker och torr gräsmark av olika slag, t.ex. i trampnötta eller betade torrängar vid kusten.</p>

Vårbrodd (Anthoxanthum odoratum)

Vårbrodd växer oftast på torr men ibland på något fukti...

<h5>Vårbrodd (Anthoxanthum odoratum)</h5><p>Vårbrodd växer oftast på torr men ibland på något fuktig jord i ängar och på hedar, särskilt kring hällar, på grusåsar och backar, i bryn och glesa skogar. Arten anträffas ofta på vägkanter, gräsplaner och skräpmark. Liksom myskgräsen Hierochloë innehåller växten det välluktande ämnet kumarin. Den var mycket uppskattad i slåtterängarna, eftersom den gav ett doftande och välsmakande tillskott till höet.</p>

Vårfryle (Luzula pilosa)

Vårfryle växer på torr eller svagt fuktig, mullrik jord, ...

<h5>Vårfryle (Luzula pilosa)</h5><p>Vårfryle växer på torr eller svagt fuktig, mullrik jord, ofta på grusåsar och moränbackar. Växten påträffas i de flesta glesa skogar, särskilt ristallskog och ekskog, men även i gläntor i mager granskog. Den är vanlig även på öppen mark, t.ex. i hedartad vegetation med ljung Calluna vulgaris, lingon Vaccinium vitis-idaea och blåbär Vaccinium myrtillus, liksom i lätt skuggiga, svagt betade hagar, på hyggen och skogsvägkanter.</p>

Vårtbjörk (Betula pendula)

Vårtbjörken fordrar mycket ljus men är föga näringskrä...

<h5>Vårtbjörk (Betula pendula)</h5><p>Vårtbjörken fordrar mycket ljus men är föga näringskrävande. Den uppträder gruppvis eller enstaka, oftast på torr eller frisk mark, antingen öppet eller bland andra skogsträd. Rena bestånd bildar den bara som ung, speciellt på igenväxningsmark. Trädet växer gärna i bryn och på steniga backar men är särskilt framträdande i hagmark. De typiska ”smålandshagarna” är antingen björkhagar eller blandhagar med björk och ek, i båda fallen med enar i buskskiktet. Vårtbjörken är ett pionjärträd som föryngrar sig kraftigt på brandfält, hyggen, igenlagda åkrar och avplanad mark. Den odlas i olika former som prydnadsträd och håller på att få en allt viktigare roll som skogsträd.</p>

Vårtbjörk (Betula pendula)

Vårtbjörken fordrar mycket ljus men är föga näringskrä...

<h5>Vårtbjörk (Betula pendula)</h5><p>Vårtbjörken fordrar mycket ljus men är föga näringskrävande. Den uppträder gruppvis eller enstaka, oftast på torr eller frisk mark, antingen öppet eller bland andra skogsträd. Rena bestånd bildar den bara som ung, speciellt på igenväxningsmark. Trädet växer gärna i bryn och på steniga backar men är särskilt framträdande i hagmark. De typiska ”smålandshagarna” är antingen björkhagar eller blandhagar med björk och ek, i båda fallen med enar i buskskiktet. Vårtbjörken är ett pionjärträd som föryngrar sig kraftigt på brandfält, hyggen, igenlagda åkrar och avplanad mark. Den odlas i olika former som prydnadsträd och håller på att få en allt viktigare roll som skogsträd.</p>

Vätteros (Lathraea squamaria)

Vätteros är en klorofyllfri parasit med krypande jordstam ...

<h5>Vätteros (Lathraea squamaria)</h5><p>Vätteros är en klorofyllfri parasit med krypande jordstam och reducerade, fjällika blad. Den kan parasitera på flera arter av lövträd (och även gran!) men väljer oftast hassel. I regel växer den på frisk eller svagt fuktig, väldränerad, näringsrik, lucker mulljord, helst i sluttningar (som kan vara helt svaga) eller nedanför branter och nästan alltid i närvaro av hassel. Oftast finner man den i hasseldungar eller i ädellövskog, gärna med blåsippa Hepatica nobilis, underviol Viola mirabilis och andra lundörter. Vätterosens lokaler brukar ha lång kontinuitet som lövmiljö − ofta rör det sig om gammal lövängsmark som har vuxit igen till lövlund. Någon gång kan den uppträda i örtrik granskog.
Bestånden är ofta små, och blomningen kan då utebli vissa år, men ibland stora och täta. Det händer att växten blommar nere i marken med helt slutna, vitaktiga små blommor.</p>

Veketåg (Juncus effusus)

Veketåg växer på fuktig till våt, helst dyig jord. Vid k...

<h5>Veketåg (Juncus effusus)</h5><p>Veketåg växer på fuktig till våt, helst dyig jord. Vid källor, i lövsumpskog och i fattiga eller medelrika kärr är den troligen ursprunglig, likaså på flacka sjöstränder och vid smågölar i klippskärgården. Den är mycket störningsgynnad och blir ibland dominerande på övergivna myrtegar och fuktiga betesmarker samt i diken i åkermark. Arten påträffas också vid sänkta myrgölar och i skogsskärr. På fuktig skogsmark har arten på kort tid blivit mycket vanlig, särskilt på kalhyggen eller där marken körts sönder med skogsmaskiner.</p>

Vispstarr (Carex digitata)

Vipstarr växer på ganska torr till svagt fuktig, helst bas...

<h5>Vispstarr (Carex digitata)</h5><p>Vipstarr växer på ganska torr till svagt fuktig, helst basrik mulljord i örtrik gran- och blandskog, i ek- och hassellundar samt i mullrik bokskog. Arten uppträder gärna på sluttande mark, som i branter och rasmarker, men även på grusåsar. I västra Småland anträffas den främst på grönstenspåverkad mark. Vanliga följeslagare är blåsippa Hepatica nobilis och kranshakmossa Rhytidiadelphus triquetrus.</p>

Vitklöver (Trifolium repens)

Vitklöver växer på fuktig till ganska torr, näringsrik g...

<h5>Vitklöver (Trifolium repens)</h5><p>Vitklöver växer på fuktig till ganska torr, näringsrik gräsmark som är starkt betad, kortklippt eller trampnött, exempelvis betesmarker, gårdskanter, åker- och vägrenar, stationsområden samt skräpmark. Arten ingår i både gräsmattefrö och vallfrö och odlas dessutom som biväxt. En stor del av de aktuella förekomsterna representerar säkert förvildning. De flesta vitklöverns förekomster är alltså kulturbetingade, men arten finns även i havsstrandängarnas övre delar och är troligen ursprunglig där.</p>

Vitmåra (Galium boreale)

Vitmåra växer på torr till måttligt fuktig mark. Den fö...

<h5>Vitmåra (Galium boreale)</h5><p>Vitmåra växer på torr till måttligt fuktig mark. Den förekommer i ängs- och hagmark, särskilt i sluttningar, intill block och i snårkanter. Den påträffas också i glesa lövdungar, i skogsbryn, på åkerrenar, vägkanter och banvallar. Arten är känslig för bete och missgynnas (åtminstone i längden) av igenväxning och har därför minskat åtminstone i vissa trakter. I delar av Småland är den helt bunden till tidigare slåtterhävdad mark.</p>

Vitpyrola (Pyrola rotundifolia)

Vitpyrola växer oftast på fuktig eller våt, ganska närin...

<h5>Vitpyrola (Pyrola rotundifolia)</h5><p>Vitpyrola växer oftast på fuktig eller våt, ganska näringsrik jord. Den förekommer i örtrik löv- och blandskog, sällan i ren granskog. Den påträffas också vid sjöstränder, i sumpskog, i kanterna av björkkärr samt i hagmark. Arten är ganska ljuskrävande och står gärna i bryn och gläntor. Den är vanligen fåtalig, men under igenväxningsskedet med björk kan man ibland finna stora bestånd i dikade skogskärr och igenväxande myrodlingar.
Som helhet har vitpyrola troligen blivit sällsyntare under 1900-talet beroende på igenväxning, dikning och skogsodling. Tillbakagången är särskilt märkbar i sydligaste Småland.</p>

Vitsippa (Anemone nemorosa)

Vitsippa växer på fuktig till ganska torr jord, gärna vid...

<h5>Vitsippa (Anemone nemorosa)</h5><p>Vitsippa växer på fuktig till ganska torr jord, gärna vid rörligt vatten, både i näringsrik skog och fattig löv-, bland- och granskog. Vidare förekommer den på trädsocklar i sumpskog, i kanterna av lövkogskärr, i ängar och på hedar. Växten är också vanlig på betesmarker, dikesrenar och vägkanter. Den klarar ej att översvämmas eller torka ut under längre tid och trivs inte i stark skugga. Den tål troligen inte heller gödsling.</p>

Vit skogsnäva (Geranium sylvaticum)

Vit skogsnäva är en variation av den vanliga skogsnävan e...

<h5>Vit skogsnäva (Geranium sylvaticum)</h5><p>Vit skogsnäva är en variation av den vanliga skogsnävan eller midsommarblomstret. Den växer på mullrik, frisk till fuktig jord. Den förekommer i gles, örtrik löv- och granskog, särskilt vid källdrag eller på genomsilad mark, samt i öppen, örtrik ängsmark − den var förr ett viktigt inslag i slåtterängarna. Ofta har den sällskap med smörbollar Trollius europaeus och humleblomster Geum rivale. Arten påträffas också på dikes- och åkerrenar, i ekbackar och bryn samt längs stigar och vägar.
Täta bestånd av blommande midsommarblomster är en vacker syn men dessvärre ett tecken på vanhävd. När skötseln av betes- och slåttermarker upphör blir midsommarblomster snart dominerande och förkväver mera lågväxta arter som jungfrulin Polygala vulgaris, ormrot Bistorta vivipara och ögontröst Euphrasia.
Arten har ökat under 1900-talet och har fått fler lokaler i sydvästra och södra Småland, där den tidigare var ovanlig. I klippskärgården i norr har den däremot påtagligt svårt att etablera sig.</p>

Vitt jungfrulin (Polygala vulgaris)

Vitt jungfrulin är en variation av jungfrulin. Arten växer...

<h5>Vitt jungfrulin (Polygala vulgaris)</h5><p>Vitt jungfrulin är en variation av jungfrulin. Arten växer i låg vegetation på ganska näringsfattigt underlag, helst solöppet men även i hagmarkernas lätta skugga. I övrigt har den en vid ekologi och växer i alla vegetationstyper från torra fårsvingelängar över frisk- och fuktängsvegetation med låga örter till kärrkantvegetation. I de nederbördsrika västra delarna av Småland och i det myrrika östra fattigområdet påträffas arten även i fattigkärrens fastmattor med myrlilja Narthecium ossifragum och klockljung Erica tetralis. På sådana lokaler finns den ibland rikligt, åtminstone vid god översilning.
Arten är slåtter- och betesgynnad och har minskat starkt under 1900-talets senare hälft, särskilt i friska och fuktiga ängar. De viktigaste orsakerna är gödsling, ängsbrukets upphörande och betesmarkernas igenväxande. Ett alltför hårt och under säsongen utdraget bete kan också leda till att arten minskar eller försvinner.</p>